Jag har blivit tafsad och klämd på av okända män, män jag känner och män jag jobbat med. Man måste lära sig att i de lägena slappna av och inte ta det så allvarligt!
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Le nu Cicilia! Ingen annan tyckte att det var något konstigt så skratta bort det bara!
Under min fyraåriga skådespelarutbildning (som egentligen ligger inbäddad i en frivillig glömska) minns jag ändå att jag hade en manlig pedagog som alltid när han blev full på våra fester, blev så där ”tokroligt valpig och klängig”. Hur hans tunga liksom åkte ut och slickade en på halsen och hur han försökte tunghånglas. Han hade problem med alkoholen så det var bra att vi hade lite överseende med honom. Sen minns jag också att vi hade en kvinnlig gästpedagog med ungefär liknande problematik och beteende men vars uppmärksamhet riktade sig till de manliga eleverna. Hon fick nog gå om jag minns rätt.
Jag har haft en teaterchef som alltid nöp mig hårt i kinden och sa att jag var så gullig varje gång vi sågs på luncherna i kantinen.
En gång när jag stod framåtlutad mot ett bord och läste mitt manus, så fick jag en kollegas långfinger upptryckt mellan mina ben. Ja just det, en manlig kollega. Listan kan göras lång, och medan jag skriver så poppar fler fragment av undanträngda, nervöst bortskrattade minnen upp. Hjärtat sjunker och pulsen ökar.
Jag har följt mediebevakningen av de kända svenska tv-profilerna som blivit outade! Många gånger har jag studsat över den nästan lite vemodiga och sorgsna tonen folk får i sina röster när de lägger huvudet på sned och utbrister ”Åh nej, först var det fina Martin Timell och nu mysiga Kronér”. Jag vill skrika att det inte handlar om att de fått en obotlig sjukdom. De har utnyttjat sina maktpositioner för att ta sig friheter, kränka och bete sig som svin. Punkt.
Jag har funderat över varför det varit så tyst om och från min egen bransch. Hur några av våra stora folkkära manliga konstnärer får hålla på produktion ut och produktion in med sitt översitteri. Sitt systematiska sexuella kränkande. Sitt tafsande. Sitt gläfsande. Sitt konstanta utnyttjande av sin manliga stjärnstatus och maktposition.
Men så sker det. I morse vaknade jag upp och såg att jag blivit inbjuden till en grupp på Facebook. Gruppens medlemmar består uteslutande av skådespelerskor. I morse några hundra medlemmar, men nu, i skrivandets stund, nästan 1 100 kvinnliga kollegor som en efter en modigt berättar om sina upplevelser.
Vittnesmål som tidigare bara har existerat i en skambelagd tystnad, bakom lyckta logedörrar, i förtroende mellan en syster och en annan, eller som efter noga övervägande framförts till chefer, men ignorerats och blivit förpassade till dygnets mörkare timmar, väller nu fram och ser dagen ljus. Jag kan inte släppa min telefon, utan läser oavbrutet mina systrars inlägg och jag gråter och vill slå någon hårt i ansiktet. Jag mässar högljutt besvärjelser om ond bråd död.
Men så plötsligt infinner sig en obeskrivlig känsla av frid. Jag är inte ensam. Jag är inte fel. Skammen är inte min eller mina systrars utan förpassas nu, omedelbart, till dess rättmätiga ägare. Förövaren. Revolutionen har precis börjat mina vänner.
Vi vet vem du är och vad du har gjort. #tystnadtagning
