Jag kom själv i nära kontakt med kungafamiljens släkt och vänner när jag som 29-åring flyttade ifrån arbetslöshetens Sundsvall till Stockholm för att ta anställning inom Den Gyldene Fredens väggar som servitör.
Freden hade då en brokig samling personal. Stiliga och alltid välkammade Amalia Rose blev min förebild. Jag spanade in honom varje kväll så fort jag fick chansen. Han hade verkligen splitvision och en stor portion service i sitt sätt att sköta om sina gäster. När kvällen var över, satte han på sig sina svandunstofflor, tog dammvippan i handen och med elegans svepte han runt sin station i jakten på smulor och damm.
Jo, det var ju det där med prinsar jag började berätta om...
Det fanns riktiga ”prinsar” på Freden också. En av Hagaprinsessorna, Christina Magnusson, var mycket nära vän med källarmästare Gert Lindberg och när hennes son Gustaf var i den åldern att han borde ut i arbetslivet för att få se det ”verkliga” livet, lät Gert honom få en visstidsanställning uppe i Fredens magni-fika festvåning, Bellmansvåningen.
Där i våningen fick ju även jag min första anställning, det var ett bra ställe att börja på för att få in den rätta Fredenkänslan. Hög service, men med stor portion personlighet, sa Gert åt oss. Och där uppe var det Åke som styrde och ställde. Han som kunde allt om hur man på rätt sätt piffade ett buffébord, värdigt den gentila skara gäster som dinerade där. Eller hur man bröt linne på det allra snyggaste och elegantaste sättet. Och bannade en om man råkat placera vissa stolar fel, så att gästen möttes av de snäckor som vissa stolar var skulpterade med. Gästerna som blev välkomnade in till bords av värden skulle bara mötas av änglar.
Men var kommer ”Rätt man på rätt plats” in i sammanhanget? Jo se, vi går tillbaka till min käre vän Åke, han som gav mig smeknamnet Lilla Dockan, och som aldrig lämnade mig i sticket efter en kväll på lokal. Han var så noga med att se till att jag hamnade i ”riktig” taxi och att chauffören visste vart jag skulle, innan han stängde dörren. Lilla Dockan var ju inte från stan. Han var ju från landet och kunde lätt hamna i ”orätta” händer.
Ofta gick vi väldigt mycket på nätterna, han och jag. Var vi inne i city så gick han och berättade djupt och med entusiasm om vilka arkitekter som ritat husen och att den finaste adressen man skulle sikta in sig på var Strandvägen. Åke kunde ju även allt om våra europeiska kungafamiljer. Ja, allt. Superkoll. Jag tror nog att han haft den där drömmen om att få jobba för den svenska kungafamiljen väldigt länge. Och tänk att nu gör han det.
Efter ett par år med att själv driva en finare kvarterskrog i Vasastan på Rörstrandsgatan, tog han chansen när de sökte hovfurir. Och med den tjänsten kan man nog inte komma närmare kungafamiljen, då det är han som styr upp vardagen med mat och annat som de behöver under sina dagarn hemma på Drottning-holm eller Solliden. Han är med och styr upp inför fester och sågs svischa förbi i tv-rutan med vita handskar och en kandelaber i högsta hugg under förberedelserna till prinsbröllopet.
Trots alla år inom restaurangyrket, och flertalet av dem på finkrogar både i Stockholm och här i Sundsvall, kommer jag -aldrig att få någon bättre status än den jag har. Jag kommer aldrig att hamna i den finare klassen. Och jag vill inte. Jag har insett det för länge sedan att det är ingen idé att försöka. Det tar bara en massa kraft och energi att försöka vara något man inte är eller kommer att vara.
Nä, min rätta plats har jag äntligen hittat. Jag ska vara ute hos barn i skolorna och försöka, med allt jag kan, få dem att må bättre. Det är mitt kall. Och jag mår bra av det.
Så grattis till mig och dig, Åke, för att vi är rätt man på rätt plats!
