– Åh, jag träffade ett par underbara svenskar för några år sen, så jag kan säga ”hej, hur mår du?” på svenska, sa Marte ivrigt till mig.

– Okej, låt höra! sa jag.

– Kan du mig i röven knulla var så snäll? sa Marte stolt över att ha memorerat detta i flera år.

Jag kollade noga för att se om hen drev med mig, men det var helt andra personer som drev med mig, genom Martes klara röst. Som att denna människokropp hade transporterat ett plumpt practical joke genom tid och rum i flera år, som ett inkapslat virus.

Marte såg tillbaks på mig med sin ärliga uppsyn och väntade på beröm eller i alla fall bekräftelse, men mötte bara min tveksamma blick. Jag försökte intensivt räkna ut hur jag på bästa sätt skulle få hen att släppa denna fras, utan att bli generad över att ha blivit lurad – jag hade anat en viss prydhet under samtalet och skörhet från första stund vi träffades, så jag försökte komma på något fingertoppskänsligt att säga.

– Dåligt uttal? frågade Marte lite förläget och stött.

– Nejnej, sa jag. Men däremot säger man inte så längre. Nästan ingen som skulle förstå det längre.

– Mest gamla människor?

– Nej, nej, säg det inte till gamla heller. Det var ett slanguttryck som fanns ett litet tag, väldigt dialektalt dessutom. Knappt att jag förstod vad du sa nyss.

Jag var så nöjd med denna ljusgråa lögn och kände hur jag liksom trollade tillbaka med ordens innebörd.

Så slog det mig att det är ju precis så de nya moderaterna bearbetat oss med språket de senaste åtta åren i sin triangulering och med sina ständiga betydelseförskjutningar. Solidaritet betyder skattesänkning. Bidrag till rika kallas avdrag. Hållbarhet betyder tillväxt, arbete slaveri, valfrihet betyder åtta apotek på samma gatstump och kultur betyder ingenting. På samma sätt som dessa svenska turister hade fått Marte att säga det till mig, har åtta år med Reinfeldt fått oss att säga ”kan du mig i röven knulla var så snäll?” till arbetsgivare, riskkapitalister, banker och makthavare.

Invaggade i detta nya språk har vi transporterat betydelsemutationerna i våra kroppar och själar, genom rum och genom tid, tills vi börjat prata så med varandra och slutat reflektera över vad det är vi säger. Och vad detta slutligen lett till är att vi flyttat positionerna för alla frågeställningar: Hur mycket invandring tål Sverige? Har feminismen gått för långt? Ska vi sälja ut välfärden asbilligt eller asgratis?

– Vad tänker du på? frågade Marte.

– Vi har ett parti i Sverige som vänt upp och ner på hela svenskan. Frågan är om man ska reclaima det kidnappade språket eller bygga nytt?

– Bygga nytt, slog Marte fast utan att tveka. Speaking of which, hur säger en ”hej, hur mår du?” nuförtiden på svenska då?

– Stoppa borgarna i papperskorgarna, sa jag.

Hen såg skeptiskt på mig.

– Det är inget snuskigt du hittar på nu?

– Nej, sa jag, tvärtom.