Krönika

Freddot Carlsson Andersson: Plötsligt låg jag i en covidkorridor

Publicerad 19 april, 2020

Bild: Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT / Dagens ETC

ETC nyhetsmagasin

Vissa situationer går det inte att förbereda sig för. Att få ett uppenbarligen dödligt virus och samtidigt tillhöra en riskgrupp, på grund av hål i en hjärtklaff, har jag tidigare inte övat på.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Freddot Carlsson Andersson

Text

Det första jag såg inne i ambulansen var ett par bruna ögon. Klyschigt att beskriva dem som vänliga, jag vet, men de var just då ingenting annat. Ögon bakom en svart gasmask av gummi som skarpt kontrasterade mot de landstingsblå kläderna. Var jag rädd? Dödsångest? Mest tänkte jag på mitt barn som jag de två senaste veckorna bara sett från balkongen. Så länge har vi aldrig tidigare varit ifrån varandra.

Via en slags sluss rullades jag in till ett rum med stängd dörr. Lösryckta meningar uppsnappade längs vägen: Hur är andningen? Japp, covid-korridoren. Ska han kodas orange eller gul? Är munskydden slut? Har vi fått ny handsprit?