Lita på oss att vi inte bara kan tunna ut ozonlagret med våra bara händer (typ, ju) och ge oss själva hudcancer utan också grusa sönder kärlekens höga visa genom varufiering och fascistiskt rekryteringsprocess-pilleri.
Innan de ens etablerat om attraktion finns har paren ändå jättetråkiga utvecklingssamtal om ”kompabilitet”
Även på TV är det idel frontallobsdejting. Oavsett om det är hysteriska ”Love is blind" eller ”Första dejten” som är vårt drug of choice så liknar det mer en fordonsbesiktning än ”Casablanca”. Det förhörs om vindrutetorkare och varningstrianglar och framgafflar. Det blir sällan så irrationellt som det behöver vara, ens i program som ”Bachelor in Paradise” där deltagarna är halvnakna och bor i djungeln och får dricka jättemycket vino tinto. Innan de ens etablerat om attraktion finns har paren ändå jättetråkiga utvecklingssamtal om ”kompabilitet”.
Därför är bioaktuella ”Past lives” en vitamininjektion i det annars övergödda utbudet av kärleksskildringar, som samtidigt lider av förtvivlad nödtorft. Det måste vara så, för när sluttexterna rullade i den lilla biografen såg jag, förutom massa snyftande biobesökare, en man som kommit dit med sin fru (och genom hela filmen hållit handen och så där) adda en gammal flamma på Facebook. The one that got away. Jag kan förstås inte vara helt säker på att det var det som hände, men jag är rätt övertygad om att det var det som hände.
Nu kommer massa spoilers, så om du är känslig får vi tyvärr gå skilda vägar här, tack för allt.
Celine Songs långfilmsdebut berättar om en barndomsförälskelse som hemsöker två människor. När Nora är tolv flyttar hennes familj från Sydkorea till Kanada.
I hemlandet har hon lämnat Hae Sung, sin barndomskärlek. Tolv år senare får de kontakt igen och tillvaron fylls av ständiga videosamtal som återetablerar deras längtan. Men avståndet är för jobbigt, hon bor i New York, han i Seoul, och de bryter kontakten igen. Den återupptas än en gång, ytterligare tolv år senare. Hae Sung hälsar på i New York, där Nora nu bor tillsammans med sin SUPERTREVLIGA man.
Det skildrar på ett hjärtskärande sätt en samhörighet som har uppstått mellan två människor, eller snarare en samhörighet som har lagt sig på tvären mellan två människor. En koppling som de inte verkar kunna bli av med eller vet hur de ska hantera. Det beror inte alls på att de är särskilt kompatibla, deras liv är helt olika. De har inte heller galet sex, det liggs inte alls, det blir inte ens någon kyss, inte ens konstiga webcamgrejer. Samtidigt är samhörigheten så stark att de gång på gång konfronteras av vetskapen om att de skulle behöva splittra hela sin tillvaro och riva upp sina liv med rötterna för att ge den spelrum på riktigt.
Sveriges Radios filmkritiker kallade det för en film för människor som har alla sina romantiska dörrar öppna. Folk mellan 20 och 30 som lever en ständig sliding doors-tillvaro. ”Tänk om det blev den personen, eller den.” Må så vara. Men framför allt skildrar den just det där okvantifierbara. Det där som mäts ihjäl och bilbesiktas bort.
