Anna-Maria Carnhede: Palmes tal om solidaritet var ett falskt minne

Det är 80-tal och vår i Nässjö. ­Nästan sommar. Det sjuder i staden. Röda ballonger dansar i luften. Statsminister Olof Palme är på besök och ska snart inleda sitt första maj-tal. Han blickar ut över arbetarkommunen. När han möter min sexåriga blick ler han. Sedan pratar han om rättvisa. Solidaritet. Folkmassan hurrar, tårar rinner. Efter talet får jag skaka hans hand. En liten hand i en stor näve. I mitt minne är dagen liksom guldskimrande och underligt detaljerad. Varm asfalt, saft i tillbringare och träskor med målade blommor på. Förväntansfulla människor. Hoppfullhet. En ledare som höjde blickar mot en bättre, mer rättvis framtid.

Palmes leende och varma hand har sedan dess verkat som en nostalgisk fond i mitt politiska liv. Oräkneliga gånger har jag dragit historien om hur viktiga dessa minuter kom att bli för den ideologiska grund jag står på. Den modigt reformistiska socialdemokratin har alltid varit mitt ideal och minnet av Palmes leende passat perfekt in i min berättelse.