Felicia Mulinari: På nätterna gråter vi ibland med våra egna tårar

Ibland undrar jag vem jag hade varit om jag inte hade ägnat mitt liv åt att utvänta rasismen, rädslas för den, fängslas i denna väntans rädsla. Jag tänker på oss som en kollektiv boxare, med händerna knutna framför käken för att skydda oss från de slag som vi vet kommer att komma. Ibland kan jag tillåta mig att drömma om vad de händerna hade kunnat göra, om de tilläts ta några andra positioner, men sedan vaknar jag upp i den mardröm som det innebär att leva med händerna orörligt knutna, och när jag rycks från dröm till verklighet vet jag att tusentals andra gör det med mig, att vi är så många som fråntas rätten till händer. 

Jag boxas i litteratursamtal, inväntar den offentliga förödmjukelsen, den resignerade provokationen där min enda möjliga utsaga är att vara den ”unga arga blatten”. Jag knyter nävarna på tåget, hör ett gäng mellanstadielärare snacka skit om flyktingar för att i nästa sekund le mot mig, den rasistiska konsten att göra en mungipas vackra sötma till ett slukande av andra. Ja, till och med bland mina kamrater spänner jag mig, försöker bemöta de vita männens passionerade förälskelse i Sverige-demokraterna, att de drivs av att förstå deras känslor och apati, och låtsas vara ovetande om att man alltid begär på premissen av andra. Jag övar fintar inför mina sjukhusbesök, sedan en gynekolog frågade mig om var jag kom ifrån samtidigt som hon rotade i mitt underliv.