Långt borta anar jag tydligare för varje dag tiden. Som ett stort grått containerskepp på väg genom det stilla havet.
På väg rakt mot mej.
Eller är det klippor. Som jag en dag ska krossas mot.
Kanske det börjar storma en dag. Kanske blir jag ett med vågorna som kastas mot klipporna.
Kanske vi blir väldigt lika varandra när vi krossas.
Kanske är vi egentligen bara en del av havet.
Och varje natt sjunker vi ner i drömmarna, kanske är vi mer lika varann när vi sover. Ja det är vi. Och när vi är nakna.
Kanske möts vi i drömmarna, kanske drömvärlden är gemensam, en akvaponisk dunkel trädgård där vi möts på ett annat sätt än på skärmarna på zoom-mötet.
Men nu, ser jag bara ytan, bara den blanka skärmen, den svagt konkava havsytan.
Och klipporna.
Ljusbristen och sysslolösheten tvingar ut mej i den gråa verkligheten. Runt mej är det åkrar och skog.
Åkrarna är illgröna av höstsådd raps, rapsen växer till sej om det är över fem grader, och det är det ju nästan hela tiden.
Nuförtiden.
Här och där har rapsen gått i blom.
Jag går in i skogen. Jag längtar till havet men går i skogen.
Sämre kunde det va, tänker jag.
Det finns i alla fall en skog att fly ut i.
Skogen är ju också en dunkel trädgård där man kan mötas.
Jag mötte barn och barnbarn i skogen i söndags, vi tände en brasa mellan dom droppande granarna och grillade korv.
Medan skymningen föll.
Det va fint, det va som ett djupt andetag innan det blev kväll och natt och jag återigen dök ner under den grå ytan.
På kvällarna blir det mycket tv. Det såg jag inte komma, att jag skulle bli en sån hängiven tv-tittare.
Det är en jävla massa färger inne i rutan men det som sen reflekteras i våra ansikten är mest blått.
Om man tittar utifrån på ett höghus på natten så ser man vilka som tittar på tv. Det lyser liksom blått.
Jag minns hur jag stod utanför, i mörkret, och tänkte att jag aldrig skulle bli en sån där gubbe som sitter framför tv:n.
På den tiden såg alla på samma sorts tv, så ljuset fladdrade i takt i dom olika lägenheterna.
Nu kan vi ju välja.
Jag har också börjat prata med tv:n. Jag dömer ut olika makthavare. Jag ber dom gå och dö.
Jag tittar på meteorologer som förklarar varför solen inte syns, och varför det är så varmt, utan att med ett ord nämna elefanten i rummet.
Då kan jag säja Amen vafan.
Jävla dumhuve.
Jag kan också få Donald Trump att försvinna. Jag trycker på fjärrkontrollen som man skjuter med en pistol.
Och han bah…..boom, borta.
Gamla vänner har börjat grotta ner sej i konspirationsteorier om covid-19, dom skriver på Instagram att det inte är nåt att oroa sej för. Det är sorgligt, jag tänker att vi hade ju så mycket gemensamt, tron på en slags frihetlig socialism, på mänskans möjligheter att frigöra sej från vidskepelse och auktoriteter, på att bli vuxen och börja samarbeta.
Vi var en del av samma mäktiga rörelse.
Nu är vi en del av samma maktlösa stillastående.
Samma stillasittande förundran över var vi hamnat.
Where are we now, where are we now, sjunger Bowie.
När Bowie sjungit färdigt så måste jag ju säja att det inte alltid känns så här.
Jag blir glad och uppspelt när jag träffar folk.
Men att vara en del av det här stillasittandet framför tv:n gör mej deprimerad.
Jag ser mej själv utifrån, jag ser på mej från tv-skärmen.
Hur löjlig jag är, när jag sitter där och dömer, snabbt och hårt.
Hur jag låtsas ha kontroll över tillvaron med min fjärrkontroll.
Det maktlösa gubbgnället.
Hur jag ylar med vargarna när det drevas.
Jag sitter därinne i tv:n och tittar ut och tänker Res dej för fan och gå ut i den grå verkligheten. Sätt färg på den om du nu lider av det grå!
Men jag sitter kvar och låter Netflix serieknark skölja över mej, det är skönt att försvinna i en annan verklighet, jag SKA ta mej ut ur den snart.
Jag ska gå ut i skogen nån dag innan jul. Jag ska bidra till den ekologiska mångfalden genom att glesa ut granodlingen som finns här, låta dom små asparna som kämpar mellan granarna få luft och ljus.
Sno en julgran helt enkelt.
Sen får vi se.
