Krönika. Kristin McMillen.

2020-10-09 12:15
Puffetikett
Dagens ETC

Otåligheten förstör min relation – förmodligen din också

Länge bytte jag partner vartannat år, eller oftare. Det är ungefär exakt så länge en förälskelse varar.

Går det att vara nöjd i den långa tvåsamheten? Frågan är förmodligen felställd.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag vet inte vad jag trodde innan vi skaffade barn och gifte oss, men inte riktigt att det skulle kännas såhär. Med nästan alla stadgade vänner pratar jag om samma sak: Hur får man kärleken att hålla i den långa tvåsamheten? Går det att vara helt nöjd?

Vi verkar alla vara uselt rustade för att hantera denna nya relationsfas.

Med barnens sömn var det länge pest eller kolera: Antingen riskera att väckas 04.00 med äldre barnet eller att vara vaken på natten med det lilla. Jag och min man delade upp oss och började sova med varsitt barn. Nu är ungarna 5 och 3 och vi har fortsatt sova i olika rum. På kvällen: puss, ”ses imorn”. Någon borde verkligen ta tag i detta bedrövligt praktiskt oromantiska.

”Vi sover inte i samma säng”, jag hör ju hur det låter. Även om småbarnsåren sägs vara ett undantagstillstånd.

En dag cyklar jag förbi Tantolunden på väg från jobbet och ser på håll en extremt snygg man i skateboardrampen. När jag kommer närmare ser jag att det är min egen man. Jag får åka framför honom på brädan och fnissar som en lycklig 14-åring. Tänk att han är min. Snäll är han också, och ett underverk till pappa.

Men det går inte att komma ifrån: Så här länge har jag aldrig varit ihop med någon.

I sin podd berättade komikern Nour El Refai och hennes särbo Henrik Schyffert hur deras dejter brukar se ut: Först gör de ”det fula”, sen går de på fin restaurang. Vid åttasnåret har de planerat barhäng, men åker istället hem till soffan där de ägnar kvällen åt att hålla på med sina mobiler.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Igenkänningen sved, trots att paret beskrev upplägget som något verkligt fint. De vill ju inte gå ut på klubb längre. De har valt soffmyset, för att soffmys är bäst.

När jag och min man gick på dejt i somras började kvällen som en manual i romantik: Kyssar, ostron och bubbel på restaurang. Sen kom vi av oss och svängde i stället förbi Ica Maxi för att köpa tandkräm och en vattenkanna. EN VATTENKANNA.

Men det var faktiskt euforiskt att få gå hand i hand utan barn, även om platsen råkade vara konservavdelningen på en stormarknad i Kalmar.

Jag tycker om mig själv när jag lyckas vara sådär anspråkslös och lycklig i det lilla. Precis så vill jag att livet ska vara.

Länge bytte jag partner vartannat år, eller oftare. Det är ungefär så länge en förälskelse varar, sägs det. Efter sju år med min man har jag nu slagit personligt rekord flera gånger om.

Istället för ständiga förälskelsekickar har jag fått en trygghet i kärleken som får mina ångestnivåer att jubla. Att veta att han finns där och älskar mig är fantastiskt. Han är fin och han är min. Det är något helt annat än den påfrestande osäkerhet som en förälskelse ofta för med sig: ”Varför sms:ar han inte?! Det har ju gått två minuter?!”.

Men nyförälskelse är en underbar drog. Ibland saknar jag förälskelsen och då hatar jag att jag saknar den. Jag vill inte känna så. Det stör mig enormt att jag i denna nya relationsfas står så otålig, oförberedd och vilsen. Att jag inte bara kan vara helt tillfreds.

Går det att vara nöjd i den långa tvåsamheten? Frågan är förmodligen felställd.

Hur gör man för att bli nöjd med något över huvud taget i en kultur som bygger på att vi hela tiden ska vara lite missnöjda? Hemmet, kroppen, prylarna och våra relationer. Otåligheten letar sig in överallt som ett gift.

Jag önskar att det inte var så.

Plus & minus

Plus: Hångel i hallen.

Minus: Min senaste vidbrända paj. ”Ni får blunda när ni äter” sa jag till barnen.