Frida Röhl: Kunskap som växer fram i det tillsynes obegripliga kan föra fram de mest skarpa tankar

När jag var 16 år fick jag min första fasta anställning. Det var på Åhléns lunchrestaurang i Vällingby. Jag fick mitt stämpelkort och nån inlärningsdag och sen började jag jobba. Många av våra kunder kom från Beckomberga mentalsjukhus. Vi kallade dem olika saker– Rulta Bulta, Lilltanten, Vårtiga farbrorn. Rulta Bulta hade hörlurar på sig för jämnan, när jag hälsade artigt vrålade hon varför hälsar du på mig vi känner inte varann, hora! Lilla damen var så kort och försynt och utstrålade någonting så skört att jag började drömma om henne på nätterna. En annan gäst som kom dagligen skrek alltid från sitt bord att det låg en insekt i hennes mat. Sen fick hon pengarna tillbaka eftersom hela restaurangen tittade argt och äcklat på oss i personalen.

Vi hade smeknamn på varandra också. Jag kallades Lilla My, framför allt av chefen som skrattade åt mig så fort han såg mig. Andra kallades mest det de arbetade med, som Kocken eller Skomakaren som jobbade en trappa ner. Och många i personalen gick på antabus.