– Vi i väst tänker alltid på oss själva som dem som har, sa han och fortsatte:

– Som har ett land, en fungerande stat, fred och välfärd. Och vi tänker på flyktingar som folk som inte har, som söker vår hjälp, vill ha någonting av oss. Sedan reagerar vi på olika sätt: en del av oss vill dela med sig, andra är oroliga för att bli berövade något. Men tänk om vi allihopa tänker fel.

Han rynkade pannan och tuggade lite på en tumnagel. Och ni kan aldrig ana vad han berättade sedan, som det brukar heta i Youtube-klippen.

– Belgien är ett litet land, sa han.

– Ungefär så stort som ert Småland. Vi är elva miljoner invånare på den ytan. Både EU och Nato har sina högkvarter hos oss i Bryssel. Och vi har alltid varit moderna och velat ligga i framkant, så därför var vi snabba med att bygga kärnkraft, sju reaktorer fördelade på två kärnkraftverk, Doel och Tihange.

Han berättade att 2012 hittades tusentals sprickor i tryckkärlen till två av reaktorerna, ofattbara 13 047 sprickor i reaktorn Doel 3 och 3 149 sprickor i Tihange 2. Det är sprickor som kan orsaka ett katastrofalt kärnkraftshaveri. De stängdes av för reparationer. Den chef som skvallrat om läckorna fick sparken, och sedan fick de starta igen.

Två år senare var det färdigt igen. En internationell expertpanel konstaterade nya läckor och kom fram till att det tycktes som om läckorna var resultatet av normalt slitage vid drift, och det borde innebära att jordens samtliga 430 reaktorer måste kollas varje år.

– Vilket ingen inbillar sej någonsin kommer att hända.

Min belgiske bekant som en gång röstat på Vlaams Belang satt tyst en stund.

– Och i Belgien har vi nu så sakta börjat inse att om samma sak skulle hända hos oss som i Tjernobyl eller Fukushima så lär vi få utrymma hela vårt lilla land. Helt enkelt ta oss in i de andra EU-länderna, med ungarna på armen och ett par rullväskor på släp om det blir bråttom ... och med EU-parlamentariker och Nato-generaler i spetsen. Ingen kan stoppa oss, vi har ju fri rörlighet inom EU.

Tänk dej det – elva miljoner internflyktingar i EU, fortsatte han.

– De flesta vita och många blåögda. Hur skulle ta ni emot oss? Inte några futtiga hundratusental utan elva miljoner! Plus lite holländare och fransmän från gränstrakterna. Och vårt lilla Belgien skulle bli obeboeligt för all framtid, så ni skulle inte kunna skicka tillbaka oss heller.

– Du får bo hos mej, sa jag dumt, för vad skulle jag säga?

Han log snett.

– Så du är säker på att det inte skulle kunna hända här i Sverige? Vet du hur mycket strul det har varit i ert Ringhals? Nej du, nog kan det hända hos er också. Och om det gör det – är du alldeles säker på att inte danskarna skulle stå på Öresundsbron med kulsprutor om ni försöker ta er dit? Och om Pyhäjoki i Finland pajar och norrbottningarna i panik tar sej över fjällen till Norge – kommer då norrmännen att minnas att ni släppte in dem hos er under kriget?

– Danskarna ska vi nog få bukt med. Dom flydde också till oss under kriget, svarade jag.

Han såg strängt på mej.

– Men folk kan ha dåligt minne. Ungrarna har glömt att folk i andra länder tog hand om 200 000 ungrare under sovjetinvasionen. Och spanjorerna sedan, tror ni att dom minns att Frankrike släppte in en halv miljon spanjorer under inbördeskriget?

Jag försökte nervöst byta ämne.

– Vi får väl ta en belgare var, om det händer hos er, vi är ju ungefär lika många. Ni kan ju alltid lära oss att virka spetsar och göra choklad.

Han fnös till.

– Du, det blir kanske inte bara belgare som kommer, när klimatet har förändrats och Holland ligger under vatten! Ska ni stå på Öresundsbron med kulspruta och säga åt polarisarna att sluta smälta?

Det blev tyst.

– Elva miljoner, mumlade jag. Och så alla dom andra kärnkraftverken Europa runt, som håller på att bli utslitna just nu.

Han nickade dystert.