NFT kunde beskrivas som ”digitala samlarkort” eller ”bitcoins för konst”. Ett slags digitala ägarbevis som kunde knytas till lite vad som helst, ofta ett bildkonstverk eller en låt. Det förblev oklart vad man egentligen ägde, men våren 2021 spelade detta ingen roll. Centralbankerna lånade nämligen ut pengar till noll ränta. Det fanns obegränsat med kapital att satsa i nästa stora grej och plötsligt surrade alla om att nästa stora grej stavades NFT.

Miljarder och åter miljarder bytte ägare under några månader. Det drabbade kanske ingen fattig, bortsett från det ekologiska fotavtrycket som var lika groteskt som i fallet med bitcoin.

Redan till sommaren 2021 började NFT-handeln mattas av. Men då hade redan tusentals entreprenörer hunnit flockas kring hajpen likt flugor kring ett kadaver. Med samlad kraft lyckades de blåsa nytt liv i bubblan. Många inriktade sig nu på att övertyga konstnärer och musiker, museer och auktionshus om att NFT trots allt var framtiden. Den nya tekniken skulle inte bara dra in pengar, utan på något vis också trolla fram en mer demokratisk konstvärld. En mängd kulturinstitutioner lät sig luras in i tveksamma projekt.

Här någonstans övergick farsen i en tragedi. För i slutändan försnillades pengar som annars åtminstone delvis skulle ha gått till verklig kulturverksamhet. Som när Hilma af Klints målningar skulle göras till NFT:er, en historia som Martin Aagård har skildrat i Dagens ETC. Bakom skojerierna stod bokförlaget Stolpe (ägt av den konservativt orienterade Ax:son Johnson-stiftelsen) tillsammans med Daniel Birnbaum (tidigare chef för Moderna museet, nu aspirerande finanshaj). Det gick sådär. För så fort räntorna började stiga sprack NFT-bubblan och nu har nästan alla åter glömt bort vad feberdrömmen handlade om.