Ekonomikrönikan. .

2016-04-22 12:29

Något har hänt när en socialist håller väckelsemöten i USA

Den som för tio år sedan hade framstått som ett politiskt UFO kan plötsligt aspirera på presidentposten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Bernie Sanders förlorade slaget om New York, och det lär bli svårt för den 74-årige Vermontsenatorn att vinna nomineringen. Ändå är det ett slags revolution vi bevittnar. Inte minst en mental. I ett land där ordet socialism länge framkallat bilder av taggtråd och brödköer samlar nu en socialist 30 000 personer till väckelsemöten.

Det är sannerligen fascinerande, men kanske ändå inte så förvånande. För det Sanders gör är bara att lyfta locket av en kokande gryta. Den hettades upp under Busheran, nådde kokpunkten efter finanskrisen 2008 och exploderade med Occupy Wall Street hösten 2011. Sedan dess har det sjudit. Och nu rör Sanders om allt han orkar.

Värmekällan är förstås den extrema ojämlikheten, där den rikaste procenten roffar åt sig mer än en femtedel av inkomsterna och där närmare 50 miljoner är fattiga, där den amerikanska drömmen för många har förvandlats till en krossad illusion.

En undersökning från Pew Research Center visar till exempel att sex av tio amerikaner tycker att det ekonomiska systemet på ett orättvist sätt gynnar de redan priviligierade. Vilket är centralt för att förstå revolten: Så länge ”hard work” lönar sig, så länge det är möjligt för ”working people” att skaffa en villa, en sjukvårdsförsäkring, pension, college för barnen och ett par bilar, är de flesta okej med att det fanns svinigt rika kapitalister. Men när, som nu, en stor del av befolkningen kämpar för att hålla sig flytande eller faller neråt, medan eliten trixar till sig förmögenheter och flyr från skatten, håller inte längre den glossiga amerikanska myten om allas lika möjligheter.

Då ställs mycket på huvudet, och den som för tio år sedan hade framstått som ett politiskt UFO kan plötsligt aspirera på presidentposten.

I sammanhanget kan det vara bra att rekapitulera orsakerna till att USA hamnat i klistret. Ofta beskrivs växande inkomstskillnader som ofrånkomliga, något som inte gått att förhindra. Men som Josef Stiglitz – ekonomen som gav inspiration till occupyrörelsens utpekande av ”the 1 %” – skriver i sin bok The Price of inequality: ”Den amerikanska ojämlikheten uppstod inte av en slump. Den skapades.”

Mellan The New Deal på 1930-talet och oljekrisen på 1970-talet minskade faktiskt klyftorna. Hög tillväxt, starka fackföreningar, progressiva skatter och sociala reformer omvandlade USA från ett rikemansland till ”Middle-Class America”, där vanliga löntagare fick det stadigt bättre. Sedan vände allt, och de senaste decennierna har medianlönen planat ut och rentav sjunkit. Pengarna gick istället till skenande företagsvinster, astronomiska vd-löner och en svällande finanssektor där nyliberalismens vinnare kunde förränta sina växande inkomster, och dessutom betala allt mindre skatt på stålarna.

I grund och botten handlar det om en förändrad relation mellan arbete och kapital, där den relativa maktbalans som rådde under efterkrigstiden rubbades och där storföretagen utnyttjade en strukturell förändring till att krossa fackföreningarna.

Kapitalets ökade rörlighet under 70- och 80-talet fungerade som ett närmast oslagbart strejkvapen mot facket i industristäder som Detroit, Pittsburgh och Chicago. Man kunde sätta press på löner och villkor genom att hota med flytt och nedläggning. Och det var inga tomma hot, vilket arbetarna snabbt blev varse om.

Miljontals amerikaner kickades sedan från välbetalda industrijobb och tvingades söka sig till Wal Mart, McDonalds och andra låglönejättar. Företagens systematiska krigföring mot facket har samtidigt gjort organisering till ett rent helvete.

Kapitalets övertag på den ekonomiska arenan har kompletterats med en framryckning på den politiska, genom intensiv lobbyism och rejäla kampanjbidrag.

I boken Winner-take-all politics beskriver Jacob S. Hacker och Paul Pierson resultatet: En omvandling av ekonomin som gynnat de rika och missgynnat resten, inte bara genom att finansmarknaden avreglerats samtidigt som skatterna dumpats för höginkomsttagare och kapitalägare; utan också genom att den lagstadgade minimilönen pressats ner, de sociala skyddsnäten rivits sönder och bidragssystemen slaktats.

Den utbudsekonomiska skolans ekonomer ställde villigt upp som rådgivare till presidenter och finansministrar, och propagerade frimodigt och utan empiriska belägg för att alla skulle gynnas bara de rika och storföretagen fick sänkt skatt. Numera vet vi att de enda som gynnades var de rika, och möjligen propagandisterna själva.

Sedan 2008 har dock en rad amerikanska ekonomer sällat sig till ojämlikhetens kritiker. De växande klyftorna bidrog inte bara till finanskrisen, menar de, utan förklarar också varför återhämtningen gått så segt, trots den exceptionella penningpolitiken. Lägre inkomster för vanliga konsumenter ger helt enkelt lägre efterfrågan i ekonomin och mindre snurr på hjulen. Därför vill de – hör och häpna – se höjda lägstalöner.

Barack Obama pekade ut ojämlikheten som den ”avgörande utmaningen för vår tid”. Men även om en del reformer fungerat dämpande, har den snart avgående presidenten inte lyckats vända ojämlikhetstrenden. Istället har de rika blivit rikare och fattigdomen ökat sedan 2008, enligt den senaste statistiken. Att detta främst beror på trilskande extremistiska republikaner i kongressen är förstås viktigt att komma ihåg, men det minskar inte hettan under den kokande grytan.

Och så kommer Bernie Sanders farande och vevar med armarna; lovar att ta itu med miljardärklassens makt och skapa möjligheter för vanligt folk.

Inte undra på att miljoner amerikaner känner ”the bern”.