Solen skiner. Söndagens lugn känns i luften. Människorna utanför mitt fönster är ute på promenad. Någon rastar hunden. Ett par i stickade mössor håller hand. Ett barn springer. Snart är det vår. Livet är väl ändå underbart, tänker jag och stänger persiennen. Rummet är vintermörkt igen. En tyngd i kroppen infinner sig. En ny krönika ska skrivas. Sätt dig, slå på datorn och gilla läget, säger jag till mig själv. Vad jobbig du är, vill jag svara, men jag gör det inte. Jag har inte tid för inre konflikter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vilket lyxproblem, tänker du säkert. Du har rätt. Vad sjutton gnäller jag för? Jag minns när jag var tjugonågonting och avundades krönikörer som Fredrik Virtanen och Linda Skugge. Jag läste deras texter och tänkte att också jag kunde göra samma sak och att jag dessutom kunde göra det bättre. Bättre ja. Ungdomens övermod, det var tider det.
Nu är jag äldre än tjugonågonting och jag har fått vad jag har velat i livet. Mina drömmar har gått i uppfyllelse. Jag har blivit författare, jag skriver regelbundna krönikor och det finns till och med perioder då jag försörjer mig på skrivandet. Ändå sitter jag här och gnäller. Varför känner jag ingen tillfredsställelse?
Innan jag blev vad jag blev hade jag en föreställning om att jag skulle förändra världen med mina texter. Mina ord skulle skaka världen i grunden. Ungdomens övermod, jag saknar dig. I dag vet jag att det inte är så enkelt. Numera känner jag ofta att ord inte spelar någon roll, men då och då kommer dagar när jag tycker mig se tecken på att ord har kraft och jag rycker upp mig.
Ord kan påverka, men sällan på det sätt som man har tänkt sig. Jag kan ha kontroll över hur jag formulerar mig, men jag kan inte ta ansvar för hur mina ord tas emot. Från början hade jag till exempel tänkt att den här krönikan skulle handla om hur det var att vara tonårigt barn till föräldrar som flytt till Sverige. Jag hade tänkt berätta om en kväll när min mamma skällde ut mig för att jag kom hem med den sista bussen från stan. Hon ansåg att det var fult av en flicka att komma hem sent. ”Vad ska folk tycka?” sade hon. ”Vilket folk?” tänkte jag. Det fanns andra bosnier i området där vi bodde, men det var oklart om det var dem mamma menade.
Hade någon på den tiden gjort statistiska undersökningar om invandrarungdomars villkor hade jag hamnat i samma stapel som de vars liv var mer begränsat än jämnåriga svenskars. Hederskultur, skulle någon säkert tänka. Men inifrån sett är bilden annorlunda. Nu när jag är vuxen förstår jag vilken verklighet min mamma levde i. Det här var 1993, när vårt hemland befann sig i ett brutalt, brinnande krig. Bara några månader tidigare hade beskedet om min pappas död nått oss. Min mammas föräldrar, syskon, kusiner, vänner, ja de flesta hon kände, befann sig där nere, i krigets helvete. Telefonlinjerna var brutna. Hon visste inte vem som var död och vem som levde. Samtidigt hade hon kastats in i ett okänt land som hon hade svårigheter att navigera i, med tre barn som hon plötsligt skulle vara ensam om att ta hand om. Utan hjälp, utan stöd.
Min mammas största rädsla var att något skulle hända oss. Hon har senare berättat om hur hon med hjärtat i halsgropen vakade om nätterna i väntan på att höra nyckeln i låset. När jag väl kom hem reagerade hon med ilska därför att hon ville ha kontroll. Om hon alltid visste var vi befann oss skulle hon inte behöva oroa sig för att förlora oss.
Den erfarenheten vet jag att många känner igen. Det är svårt att vägleda sina barn i ett nytt land när man själv är vilsen och traumatiserad. Jag ville skriva om det, men jag vet att någon jävel skulle anse att jag därmed blundar för att det finns människor som är utsatta för hedersförtryck. Vilket jag givetvis inte gör. Men det enda sättet att komma åt det vi kallar integrationsproblem är att inse att också invandrare är människor. Invandrare är människor. En självklarhet som jag måste skriva ut för att inte missförstås. Det är därför jag är trött. Jag öppnar persiennen. Snart är det vår.
