– Vi var 50 personer i båten. Kvinnor och barn skrek i panik, berättar Hussein. 

Det är en varm vårdag. Vi sitter i en trädgård i Göteborg. Den totala idyllen med kaffe och småkakor. Jag frågar klentroget: Gick ni?

– Ja, man går. Det är väldigt farligt, totalt kaos och man får betala sig fram.

Alla tänker på sig själva, men det går, förklarar Hussein.

Att det blev Sverige berodde på en blandning av slump och rykten i Tyskland.

– Jag hörde av kompisar att det var bättre i Sverige, att det gick snabbare där att få ett bättre liv, säger Mehdi.

– Att man får gå i skolan i Sverige, tillägger Hussein.

Mehdi har gått nio år i skolan i Iran, Hussein bara fem. Båda har fått arbeta samtidigt med skolan. 

– Jag gick med pappa på byggen, berättar Mehdi.

– Jag är skräddare, säger Hussein.

Ingen av dem försöker ljuga ihop en historia om personlig politisk förföljelse, även om det inte lätt att leva som papperslös afghan i Iran:

– Du har inga rättigheter, du får inte köpa en mc, inte köpa ett hus. Du får inte ha bankkort. Iranierna kalla oss för hundar, berättar Hussein.

– Det var jättedåligt, sammanfattar Mehdi.

Kanske kan man säga att de båda 15-åringarna hade två möjligheter att komma bort från diskriminering och tristess. Att utvandra eller att anmäla sig som frivilliga till den iranska armén.

– Iran skickar afghaner som soldater till Syrien. Visst det är frivilligt. Men hur frivilligt är det om alternativet är att svälta? frågar Hussein.

Så de jobbade ihop lite pengar och lånade av kompisar. Mehdi fick lite av sin pappa. Sedan gav de sig av för att finna ett bättre liv. Saknade?

– Nej, de är så många som är kvar, svarar Hussein.

I Sverige sökte de asyl och fick avslag. Om det är inte mycket att säga - givet hur lagstiftningen ser ut. Varken Mehdi eller Hussein kan sägas ha asylskäl.

Fast å andra sidan har de bara gjort det miljoner och åter miljoner unga män och kvinnor gjort före dem. De har lämnat ett dåligt liv för att söka ett bättre.

En miljon svenskar gjorde det under den stora emigrationen till USA. I dag är vi stolta över deras handlingskraft och allt de och deras ättlingar uträttat för sitt nya hemland.

Så varför är det så svårt att se våra förfäder eller oss själva i Mehdi och Hussein?

– Första året i Sverige var bra. Det var bra boende, bra skola. Sen när jag fick avslag blev det sämre och sämre, säger Mehdi.

När de fyllde 18 blev det riktigt tufft. De tvingades lämna sina boenden och bli hemlösa. Tack vare gymnasielagen kunde de stanna kvar och dra sig fram, sova hos kompisar och jobba svart.

– Jag sålde korv för 60 kronor i timmen, berättar Hussein.

 Mehdi delade ut reklam:

– Det kunde bli 500 till 600 kronor per uppdrag.

Tack vare frivilligorganisationen Agape har de åter ett bra liv i Göteborg och snart är de klara med sina studier. Mehdi går ut industriprogrammet i vår. Hussein blir undersköterska till hösten.

Så bra, tänker jag och minns alla annonser efter industritekniker och vårdpersonal. Att få jobb kan ta lite längre tid efter Coronakrisen. Men det är ett övergående problem. Ett akut problem är däremot kravet på anställningsform - att inom sex månader ha en anställning som varar minst två år.

Ett fast jobb direkt efter gymnasiet. Vem får ett sådant jobb? 

Mehdi och Hussein måste lyckas annars får de inget uppehållstillstånd och knuffas tillbaka till ruta ett. Då spelar det ingen roll att de lärt sig svenska och utbildat sig till yrken där det är stor brist på arbetskraft.

Då skall de utvisas. Men vart? Mehdi och Hussein är statslösa och har ingenting att återvända till. Om de ens blir insläppta i Afghanistan. Familjerna finns i Iran. Dit kan de som papperslösa inte resa.
 

Så vad gör ni om ni inte får uppehållstillstånd, frågar jag.
 

– Vi gömmer oss eller flyr till ett annat land, svarar båda med en mun och jag tänker för mig själv:

Vad skall det vara bra för? Till glädje för vem?
 

Mehdi och Hussein har gjort allt för att vara Sverige till lags. De har inte asylskäl, men de är här. Vi tog ansvar för dem som ensamma 15-åringar. Nu har det gått fem år. Mehdi och Hussein och så många andra har slitit för ett bättre liv. Då är det varken rimligt eller humanitärt försvarbart att låta kravet på fast jobb öppna sig som en fallucka på mållinjen.

För fem år sedan tog Sverige föräldraansvar för Mehdi, Hussein och alla de andra flyktingbarnen. Som andra föräldraansvar kan det inte upphävas. Det enda rimliga är att ge dem amnesti och permanent uppehållstillstånd.