Krönika. .

2014-12-23 17:46
Valerie Kyeyune Backström
Valerie Kyeyune Backström

”Marschera för riktiga reformer – inte symbolisk antirasism”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Om det var något som utmärkte det gångna året, så var det inte bara den ökande organiserade rasismen och fascismen, utan också motståndet mot det. Åtminstone om man ska tro medierapporteringen. Kärrtorpdemonstrationerna samlade 16 000 förra året och häromveckan samlades folk återigen för att visa sin avsky mot rasism och nazism.
Jag vill inte regna på någons parad, men till nästa år har jag en ny önskan; istället för att demonstrera mot rasism, såsom det vore ett naturväsen endast de gamla och nya gudarna kunde bekämpa, önskar jag att vi faktiskt kunde samlas i ett motstånd som formulerar konkreta krav.
Alla, eller nästan alla, kan samlas kring att rasism är dåligt, ungefär som att de flesta människor är emot krig eller förtryck; det är när vi kollar på vad det egentligen betyder, och vad vi egentligen menar som det blir intressant.

För trots att nästan alla människor åtminstone på pappret är emot rasism, eller 87 procent om man går efter hur många som inte röstade på SD, så placerar sig Sverige bland de sämsta i EU i många frågor gällande arbetsmarknadsdiskriminering, fattigdom och bostadsdiskriminering för utlandsfödda eller icke-vita svenskar.
Men när vi bara fokuserar på attityd-undersökningar, på självgoda uppskattningar eller organiserade nazister missar vi att rasismen som stympar de flesta icke-vita svenskars liv inte främst är den som utförs av nazister, utan de små eller outtalade handlingarna som tillsammans bildar ett mönster där vissa grupper tydligt förfördelas. Från vanliga välmenande människor, som varken bär bombarjackor eller kängor, som inte röstat på något speciellt parti utan tvärtom med ganska höga odds är samma människor som deltar i dessa fackeltåg.

Det är inte det att demonstrationer saknar makt. Tvärtom. Därför borde de börja användas på det sättet. Inte som symboliska manifestationer som enas kring minsta gemensamma nämnare, en laddad men egentligen ganska innehållslös markering.
Tänk ifall vi istället kunde visa vårt stöd kring reformer och krav som faktiskt kan förändra verkligheten för folk som rasifieras idag. Om vi kunde ta lärdom ifrån den kunskap och de förslag Afrofobirapporten presenterade, och det enorma arbete kampanjen Fight Racism Now! utförde. Om vi istället för att släppa ut ballonger mot rasism, faktiskt började formulera och kräva en antirasistisk politik.

För på samma sätt som det går (uppenbart!) finfint att driva en rasistisk politik, går förstås motsatsen. Och rasismen i Sverige idag är inte enbart en fråga för fikarummet, det är inget som botas med enbart föreläsningar eller ökad kunskap – det är en fråga om makt och således om fördelningen av den.
Det är en fråga om vilka som får vilka jobb, vilka som får bostäder och vilka bostäder dessa är, i slutändan även vilka som lever längst – och kortast. Det handlar om klass, men klass går ihop med rasism, även om båda också kan verka parallellt och fristående. I en tid av en sänkt röd budget, av ännu fler nedmonteringar av välfärden, i en tid med ett bådande nyval, är det dags att vi mobiliserar oss.
Men inte bara emot rasism – utan för en konkret förändring. Självklart emot Alliansens politik – men det är också dags att vi kräver insatser som inte bara förhindrar att saker förvärras – utan som faktiskt förbättrar människors liv.
För även om tända ljus är gosigt i midvintermörkret, är ett jobb efter ens kompetens en mer permanent värmekälla. Men det betyder ju också att de som idag blivit outtalat inkvoterade på sina arbetsplatser, eftersom de tidigare sluppit konkurrera med alla de vars namn sorterats bort, skulle få det svårare i framtiden. Och det är man kanske inte lika peppad att marschera för.

Valerie Kyeyune Bac 
Frilansskribent och grundare av den antirasistiska plattformen Rummet.