Krönika: Man får alltid äta upp sin egen misslyckade surdegslimpa

När jag öppnar kontorsdörren för att gå och hämta mer kaffe står hon utanför. Hon studsar med fotbollen eftersom hon vet att man inte får ha bollar inomhus. Hennes kolsvarta ögon blixtrar av ilska, håret hänger oborstat över axlarna, hennes prinsessrosa tröja är söndertvättad, jeansen för små och sulan på vänsterskon har lossnat. Den här tolvåringen och jag har bråkat varje dag i snart ett år, men ingen av oss ger upp, viker sig eller flackar med blicken. Vi är olika som bär men har båda vinnarskallar.

Trots min långa erfarenhet av livet blir jag låtsat överraskad och börjar konversationen med något så lamt som att jag inte hört henne knacka. Hon fräser irriterat och jag vet att hennes fräsande betyder att jag är tråkig/löjlig/dum i huvudet alternativt långsam/gammal/slötänkt och inte ska tro att hon ens försöker vara artig. Skulle aldrig falla henne in! Jag pekar på pepparkaksburken med en gest som typ, varsågod å ta! Hon slänger över en slarvigt inslagen julklapp och innan jag hinner säga tack ställer hon sin fråga: