Krönika

Jennifer Espling: Målarbete – ett rymdäventyr

Publicerad 28 november, 2017

ETC Västerås

Vi trodde först att målen fanns på en särskild plats men med tiden kom vi att inse att det var ett sätt att hålla oss i ständig rörelse, hålla oss borta från det vi egentligen behövde, som var det vi redan hade. Den plats vi lämnat.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Västerås som står för åsikten.

Jennifer Espling

Text

Innan det här med målen kom sägs det att folk jobbade mest och att det var självklart varför. Det var daglig verksamhet och ständig effekt, det gick runt, det fanns mat och det räckte. Jag vet inte om det var på 60-talet, 70-talet eller drömtiden, kanske var det egentligen mer som ett tillstånd. Det var i alla fall på jorden.

Efterhand blev systemet alltmer komplext vilket krävde samordning på en övergripande och ofattbar nivå, där instrumenten hölls fria från jordpartiklar och blod. Det var på den nivån som de första målen fastställdes, de som kom att skilja alla från allt. Målen sattes högre, längre och bortom. Det hette att vi behövde utvecklas och bli andra. Det vi gjorde måste bli nåt annat och bättre. Från och med den dagen gick solen inte längre upp över jorden. Den gick upp över ultradistanser och vi lärde oss mäta vår otillräcklighet i ljusår.