Sedan några dagar är det värmen det är fel på. Det är för varmt.
Och min flaggstång. Eftersom den finns bör den användas.
Du borde sätta dit en vimpel säger grannen. Det finns många fina att välja på numera.
Vi blickar upp mot himlen och ser sprickorna i stången.
Hur målar man en flaggstång frågar jag. Han skakar på huvudet. Det borde gjorts för länge sedan.
Ett par dagar senare kommer morsan på mors dag.
Har du inte hissat flaggan frågar hon. Nej säger jag och minns sista gången den hissades. Vid det laget var pappa rejält dement men flaggan skulle upp. Han kanske drog i fel tåt eller så jävlades den bara i största allmänhet. Under de timmar flaggan hängde på halv stång hann hela byn ringa och beklaga sorgen. Morgonen efter kom en kranbil och hissade ner den.
Morsan har humor. Vi kan skämta om det mesta. Men där går gränsen.
Som en god dotter hissar jag flaggan på mors dag. Mor själv står bredvid och hejar på. Väl uppe snurrar den sig runt stolpen och vägrar svaja.
Det är för att du inte hissat den ända upp säger mor. Det fattas en centimeter.
Hon har alltid varit en perfektionist och hennes dotter en slarver. Men vid det här laget friskar ostvinden i från havet och mor blir kaffesugen. När färdtjänsten kommer för återfärd föser jag henne utom flaggsynhåll.
Vid midnatt går jag och lägger mig. Börjar se ett avsnitt av ”Mare of Easttown” när jag kommer ihåg att flaggjäveln fortfarande är i topp. I nattlinne och gummistövlar ger jag mig ut till den förhatliga stången. Vinden virar ihop tåtarna. Ett dejavue är nära när flaggan plötsligt tvärfaller ner och hamnar i en hög på marken. Men det var nog ingen som såg. Förutom morsan då som ser allt. Och kan allt. Till exempel hur en flagga ska vikas ihop utan att nudda marken. Hur fan det nu ska gå till om man inte är en finnig rekryt som tillsammans med en annan finnig rekryt fått den äran.
Jag knölar ner tyget i en korg och ställer korgen i skrubben. Utan en tanke på att det några dagar senare är nationaldagen.
Mina barn firar att de får krama sin helvaccinerade mormor igen. Hemma hos mig.
De plockar upp henne på vägen från Umeå. Redan när de kliver ur bilen ser jag det gulblåa mönstret i blicken.
Du vet väl att.
Jag skulle precis säger jag och samma procedur tar vid. Den här gången är blåsten på mitt lag. Flaggan böljar. Maskrosfältet blommar. Grusvägen dammar. Flaggan vajar. Gårdarna är röda med vita knutar. Tårtan är garnerad med jordgubbar. Flaggan fladdrar.
Hela byn är en försommaridyll. Det är svårt att se sig mätt. Om det inte vore för att jag är utmattad efter en familjehelg och lägger mig tidigt.
Nu förstår ni vad jag ska skriva så jag skiter i det. Med tillägg att morsan ringde före midnatt och påminde.
Dagen efter kommer vimpelgrannens barnbarn förbi och lånar gräsklipparen. I höstas höll han till på lägdan nedanför mitt hus. Jag passar på att fråga vad han letade efter.
Svampar säger han. Det växer massor med psilocybinsvampar på åkern. Ja du vet. LSD-svampar.
Vad gör du med dem undrar jag.
Äter dem säger han. Jag har försökt få farfar att testa men han ”ät int soppen”. Synd. Han skulle behöva något uppiggande. Så jag funderar på att baka in dem i brownies.
Om ett par veckor är det midsommar. Brorsan med tjej och hennes barn kommer hit. Min särbo. Förmodligen mina barn. Barnbarn. Och givetvis morsan. Hon kommer propsa på att flaggan ska i topp.
Vet du kommer jag säga då. Att det växer jättegoda skivlingar på åkern.
Jag tänker att vi kan göra oss en svamptoast först.
