Istället för att vara uppskattande och säga, tack, vilken kall och dallrig aladåb, har publiken alltså valt att vända artisten ryggen och massavfölja, i någon slags vredgat uppfostringssyfte. Över en kvarts miljon följare har gått upp i rök, och många anklagar Grande för att i låten glorifiera att vara den andra kvinnan och en ”homewrecker”. 

Oj, vad trångt och giftigt det blev. En massavföljning är som nutidens motsvarighet till att brännas in effegie av storinkvisitorn (när man hängde eller brände en bild av en dödsdömd person) eller när man var tolv och ens mamma snörpte på munnen och tystnade i flera timmar som den helige Erasmus när man har tog hennes fina jacka i smyg, spillde mat på den och gjorde en fläck. Ska vi använda consumer power såhär? Detaljstyra Disney Channel-alumners sexliv?

Det vet väl alla, att man får järnbrist och diarré av för mycket gurkmeja

Här skulle jag givetvis kunna försäkra om att jag instämmer i otrohetsaffärens moraliska skändlighet, men det kommer jag inte göra, då blir texten så tråkig. Det är klart att jag inte hade velat att någon blev ihop med min man bakom min rygg och om det var just Ariana hade jag först fått en ätstörning och sen en till, men som samhälle kan vi inte begära att våra artister ska vara moraliska rättesnören, då blir det inga aladåber alls. Då blir det tandtrådsbyglar och valnötter och mest bara gurkmeja. Antiinflammatoriskt gult pulver. Citerar Ian Buruma, sparkad redaktör för The New York Review of Books: ”Om den konstnärliga friheten bara gäller socialt respektabla ämnen har vi snart bara moralistisk kitsch kvar”. Det vet väl alla, att man får järnbrist och diarré av för mycket gurkmeja.

Ariana Grande är inte en HR-chef eller andlig ledare. Hon är artist. Och jag skulle rentav säga att Ariana Grande är en pluggis: Att våga föreslå att något förbjudet, och för många motbjudande, också skulle vara lite kul, är på många sätt hennes jobb.

Om otrohet är droppen måste vi bannlysa Liszt post mortum, han som på slentrian lämnade sin lidande fru hemma för att hänga med sina älskarinnor som gick runt i Wien med hans stinkande fimpar i medaljonger runt halsen (det lärde jag mig i P2 Musikhistoria, tips för bra skvaller). 

Jag brinner inte för att Ariana Grande ska få sjunga om sin otrohet utan att straffas av en mobb för att det är särskilt sympatiskt, utan för att jag trodde att vi var överens om att konsten är en kontaktyta där det moraliska limbot får plats. Jag trodde att vi var överens om att inte bete oss som små fittiga Facebook-admins.