En gång försökte jag och ett par demokratiskt intresserade vänner gå i Malmösossarnas förstamajtåg med antimonarkistiska plakat. Det här strax efter att Hans Majestät ertappats med att ha kört sin blå Ferrari i, enligt medtrafikanter, 250 km/h, enligt hovet 130 km/h. Det spelade ändå ingen roll hur fort han körde eftersom det aldrig var tal om påföljd. Kungen beklagade att gasfoten råkat bli lite tung och sen var allt som vanligt. Vi skrev helt sonika på plakaten: ”Krossa monarkin – dra in kungens körkort!”

Det här var för längelängesedan – över 15 år sedan – då jag var ung och naiv och inte riktigt kunde föreställa mig hur kontroversiellt vårt halvstudentikosa utspel var. Det började redan när vi kom till Stortorget. Det är där sossarna låter sina förstamajtåg börja: torget med bankpalats och finkrogar, länsresidens och rådhus; torget där erövrarkungen Karl X Gustaf tronar på sin sockel; torget där makten gärna samlas.

Den förste som fick syn på oss var KG Bergström, då SVT:s mest skarpladdade skjutjärnsreporter. Han stod och väntade på Göran Persson som skulle valtala i stan, men med stjärnreporterns blodhundsnäsa vittrade KGB genast konflikt när han såg texten på våra plakat. ”Får ni verkligen gå med i tåget med de där?” sa han. ”Ja, det måste vi väl få?” sa vi, förvånade över frågan.

Med det lät han sig nöjas och skyndade vidare i jakten på några sjysta bilder på sig själv med statsministern. Hade han stannat ett par minuter till så hade han fått vad konflikt han rimligen kunnat önska till sin Rapport-rapportering.

Nu dök nämligen en farbror upp. Det var oklart om han var ansvarig eller bara ansåg sig vara ansvarig för tåget men han kungjorde omedelbart att våra skyltar inte var välkomna. Motivering: ”Di är inte socialdemokratiska!” Vi pålästa akademikerslynglar började genast hänvisa till första punkten i partiprogrammet från S-kongressen 1990 – ”All politisk makt utgår från folket och utövas av de av folket valda och inför folket ansvariga organen. Republik” – men farbrodern var inte av det teoretiserande slaget. Han pekade med hela armen och när vi inte genast följde riktningen trollade han fram ett par poliser. Det hela slutade med att två konstaplar fick förklara för den gamle sossen att de faktiskt inte kunde beslagta våra skyltar och sedan förklara för oss att vi tyvärr inte fick gå med i tåget.

När vi sedan gick hem genom Malmö, något överrumplade av reaktionerna, hade gatorna börjat fyllas. Fler och fler noterade våra plakat, fler och fler näsor rynkades. Jag hajade till när en kvinna ropade ”Skam!” efter oss. För ett ögonblick kände jag att jag var med i en Vilhelm Moberg-roman. Ännu konstigare blev det när en dam kom fram och spottade på oss. Hon samlade alltså saliv i munnen, formade sina läppar och lät kroppsvätskan sprutlackera oss. Det har jag aldrig varit med om varken förr eller senare. Och då har det funnits betydligt bättre anledningar att loska mig i ansiktet än att jag velat avsätta en odemokratiskt tillsatt statschef.

Länge efteråt anförde jag de där salivsvärmarna som argument för republik: i ett land där man lugnt och sansat väljer sin statschef hinner inte generationer av fjäskande överkoka huvudet på folk. Där ska ingen känna ett så starkt och ologiskt band till en symbol för århundraden av förtryck. Där ska alla ha ett lagom distanserat förhållande till den människa vi väljer att representera oss vid OS och Nobelfest. Tänkte jag. Då.

Nu vet jag inte. Visst, hade vi haft en statsskicksomröstning hade jag förstås röstat bort den där feodala kvarlevan från Drottningholm, men jag är inte längre lika övertygad om att ett avskaffande av monarkin leder till ett mer rationellt förhållande till överheten. Folk som gillar att spotta på andra hittar alltid sina skäl. 
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.