Det är en fråga jag har funderat på extra mycket den senaste tiden. Det kanske började när jag hörde om den amerikanska komikern Bo Burnham och hans hyllade Netflix-show ”Inside”. Han är en vit, medelklasskille från USA som pratar om internet, pandemin och psykisk ohälsa. Jag fastnade särskilt för delen där han försöker göra något roligt och underhållande om sina privilegier. För det är så symptomatiskt för vår samtid, att priviligierade ”medvetna” personer försöker navigera i sina hav av privilegier och göra ”rätt”.
Skoja om sig själva, göra konst om sig själva, vara ironiska i relation till sig själva.
Burnham sjunger: ”Jag är en speciell sorts vit kille, jag har reflekterat över mig själv och vill vara med och skapa förändring. Så jag kommer använda mina privilegier för att göra gott.”
Egentligen har jag ingenting emot Burnham personligen, det är väl jättebra att han är medveten om sina privilegier, men jag är bara så trött på den sortens uttryck och strategi. Iscensättningen av sig själv som ängslig, vit, självmedveten, privilegierad medelklass.
Själv är jag omgiven av många väldigt privilegierade människor. De är vänner, kollegor, bekanta, släktingar. Och med privilegierade så menar jag inte att de har tak över huvudet, kan äta sig mätta och har andra mänskliga rättigheter tillgodosedda. Det kan givetvis framstå som privilegier i jämförelse med en person som lever i total misär utan varken mat eller bostad, men enligt mig är att ha någonstans att bo och någonting att äta varje dag inte automatiskt tecken på att man är privilegierad. När jag säger ”väldigt privilegierade människor” syftar jag istället på personer som har allt det som de flesta (inte alla) människor drömmer om och längtar efter: ett fast jobb med bra lön, en fin och bekväm bostad (som de ofta äger), en stabil kärleksrelation, flera friska barn, ett lantställe, pensionsförsäkring, ärvda pengar, god hälsa, nära vänner, bil eller båt. Mycket av det där är klassrelaterat, en liten del är tur.
Hur hanterar de då det faktum att de är väldigt privilegierade människor?
Många av dem gnäller över saker som andra bara drömmer om att ha, vissa gör (dålig) konst och självironisk humor om hur privilegierade de är, andra har noll verklighetskoll och tror att det är normalt att ha det som de har det.
Jag har en väldigt privilegierad vän som vi kan kalla H. Hans beteende är exemplariskt, ett jävla föredöme är vad han är. H vet att hans liv är en räkmacka och att han har allt det som många människor vill ha, plus två megagulliga barnbarn. Därför klagar han inte. Aldrig.
Han kniper käft och delar med sig. Jag önskar att fler väldigt privilegierade människor betedde sig som han gör. Det är nämligen inte svårt. Det är bara att sätta igång, här kommer några konkreta tips:
1. Dela med dig av dina ekonomiska tillgångar. Skänk pengar varje månad till organisationer som jobbar mot barnfattigdom, be aldrig personer som du vet har mycket mindre pengar än du swisha dig för en öl om ni är ute på krogen, köp ett träningskort eller några terapitimmar till en person som du vet har det svårt ekonomiskt, låna ut ditt landställe, bil eller båt till de som inte har något, ge bort dina gamla märkeskläder till välgörenhetsorganisationer istället för att sälja på nätet
2. Dela med dig av din tid och dina resurser. Erbjud dig att vara barnvakt åt utslitna, ensamstående mammor, bli kontaktperson åt en ungdom som behöver det, engagera dig i soppkök för hemlösa, hjälp ett barn i behov av studiestöd (som inte är ditt eget) med att plugga, bli volontär i en stödchatt. Obs! Gör aldrig statusuppdateringar på sociala medier om ditt engagemang för att få kredd. Det är bara ovärdigt
3. Bli politiskt engagerad i ett parti eller en organisation som jobbar för att samhällets resurser ska fördelas rättvist, skatterna höjas för höginkomsttagare och välfärden bli stark och tillgänglig för alla.
Och framförallt: skryt inte eller gnäll inför personer som är mycket mindre privilegierade än er. Det kan ni göra i trygga rum med andra som är lika privilegierade som ni.
Kanske skapa en Facebookgrupp för det syftet med namnet ”Vi som har allt”.
Plus: Att svenska sommaren äntligen levererar riktigt sommarväder, det vill säga sol och värme. Frusna, värmeälskade personer som jag jublar.
Minus: Att det riktiga sommarvädret beror på klimatförändringar, och att detta bara är början på slutet. Får apokalypskänslor när jag ser hur bränder och regnoväder förstör hela städer.
