Jenny Leppänen: Knepet för att hålla nyårslöftet

För att börja med en klyscha: Nytt år, nya möjligheter. Eller nytt år, nya jävligheter, lite beroende på vilket håll man är lagd åt. 

Jag tänker på det här med nyårslöften. Jag läste att SIFO kommit fram till att var åttonde svensk avger något slags nyårslöfte, men att en av fem har brutit det redan i slutet av januari. Man skyller de brutna löftena på svag karaktär och lathet, att man helt enkelt inte orkar springa på gymmet men det tror jag faktiskt inte en sekund på. Jag tror att vi helt enkelt har snöat in på vad man borde lova. Vi lovar att gå ner i vikt eftersom det känns lämpligare än att lova att titta mer på TV. Men varför det, egentligen? Varför kan man bara lova sådant som när man vaknar följande morgon den första januari ger en ångest och ont i magen? Jo, för att vi hela året går runt med ständigt dåligt samvete för någonting. Vi ser på Facebook hur folk verkar ha en aldrig sinande energi och både orkar och hinner med hur mycket som helst under en förmiddag, inklusive att träna, baka fem sorters bröd och vara ute i tre timmar med sina barn för att sedan lägga ut bilder på deras frisk-luft-rosiga kinder när de sedan sitter och utan ett pip hungrigt äter av den vitaminrika lunchen. Vi sitter där, tittar på dessa bilder och nyper oss själva i magfettet, undrar om det där nya gymmet (som för övrigt öppnade för fyra år sedan) är något att ha och försöker samtidigt förtränga bilden av det egna barnet som till lunch petade i sig en tredjedels Gorby´s pirog, men bara om han fick hälla socker på den först, och två kanelbullar.