För några veckor sedan tillbringade jag en helg på en liten ö i Stockholms södra skärgård. När vi stod i kön till båten påmindes jag om en spaning jag gjorde förra sommaren: södra och norra skärgården befolkas av olika socioekonomiska samhällsklasser. Det är såklart en generaliserande beskrivning som saknar all vetenskaplig grund, men det slog mig ännu en gång hur tydligt det var.

När man tar båten från Strömkajen vid Grand Hotel i centrala Stockholm ser man människor ur medelklassen, kulturmedelklassen och överklassen stiga på de anrika gamla Waxholmsbåtarna. De har perfekt hy, dyra solglasögon, linnebyxor, och Sandqvist-ryggsäckar fyllda med Nobelprisade romaner, C-vitaminserum och färskpressad juice. I kön till skärgårdsbåten i kranskommunen Nynäshamn söder om Stockholm ser det helt annorlunda ut. Här står familjer och par med Bajen-luvtröjor, mjukisbyxor, snusprillor, kamphundar, Foppatofflor och pirror fullastade med stora plastlådor fyllda med allehanda bråte. Det första de gör när vi kommer på båten är att ställa sig i kön till den lilla cafeterian för att köpa bärs. Båtresan tar bara 25 minuter, men en ”stor stark med frugan” hinner man ändå.

Ön vi ska till skiljer sig från de flesta andra skärgårdsöar. Här finns nämligen nästan inga privata sommarstugor. Istället finns det ett vandrarhem, en liten camping, ett gäng enkla stiftelseägda stugor utan rinnande vatten, och så finns den omtalade tältbyn. Det är till den de flesta på båten ska. Den bildades 1960 på mark som då ägdes av Stockholms stad och som främst befolkades av arbetare. Från början bestod byn av enkla plywoodhus som snabbt kunde byggas upp, men när det så småningom började krävas bygglov för husen blev det istället fasta hustält. Tältbyn monteras ner på hösten och sätts upp på våren igen.

När vi kommer fram och har installerat oss i vår lilla stuga tar vi en promenad till andra sidan ön. I tältbyn håller blonda och tatuerade killar som ser ut att heta Jonny, Kevin eller Leffe på att montera träställningarna som tältdukarna ska spännas över. Ölbackarna är framme, den svenska flaggan vajar utanför var och vartannat tält, och man hör kvinnoskratt hesa av Gula Blend över musiken från Lugna Favoriter och Mix Megapol. De är flera generationer av svenskfödd, vit arbetarklass som fortfarande bor där på somrarna.

– Varför måste de ha svenska flaggan överallt? De är bergis Sverigedemokrater allihop. Förra sommaren var den en full kvinna från tältbyn som kom och skrek på några som hade en workshop i västafrikansk dans, säger en i mitt sällskap. Vi andra nickar och suckar.

I vår stuga står Fjällräven-ryggsäckar, quinoa, yerba mate, ekologisk koriander och mörk, bra rom från Guatemala. När vi bastar dricker vi självklart ekologisk folköl, när vi lagar palak paneer lyssnar vi på oldschool-samba och givetvis avslutar vi dagen med yinyoga framför den öppna spisen.

– Fan vad vi är präktiga och förutsägbara, jag skäms nästan, säger nån. Vi andra skrattar och håller med. Från tältbyn och fotbollsplanen hörs bröl och fyllevrål. De njuter, precis som vi.

Våra vägar korsas nästan aldrig under helgen. De håller till i sin tältby och vi klättrar på våra klippor och kallbadar i solnedgången. Inte förrän vi ska tillbaka till fastlandet och står i kön till båten träffas vi igen. När vi inser att båten är full och inte ens kommer in till vår brygga (begränsade antal platser på grund av covid) säger killen med Bajen-tröja och ansiktstatuering framför mig att han och grabbarna ska ”kravalla”, och mannen med svensk flagga på sin bag, stor prilla under läppen och ”pajat gubbknä” sätter sig på min cykels pakethållare och svär. De flesta går upp till krogen och tar en öl eller två i väntan på nästa båt.

Mitt gäng är också irriterat, men vi har några äpplen att gnaga på och passar på att läsa lite i solen. När vi alla en och halv timme senare sitter på båten tillbaka till Nynäshamn och kvinnorna som ser ut att heta Nettan och Carina är lite runda under fötterna men ändå beställer en öl till utbyter vi menande blickar och ironiska kommentarer, jag och mitt gäng. Då säger plötsligt en av oss, vi de medelklasspräktiga:

– Stora delar av min familj och släkt är precis sådär. Kunde varit de.

Och jag blev äntligen tyst. Stum av mitt eget klassförakt och av insikten om att jag inte känner en enda som är som dem. Mina vänner kommer från olika delar av världen, har olika religiösa, etniska, ekonomiska och kulturella bakgrunder. Men jag känner inte en enda blond Jonny från Haninge som spelar på V75, har tribaltatueringar på underarmarna, Volvo, rottweiler, och som älskar att sitta i solen på trädäcket utanför sitt hustält och dricka iskall öl i julisolen.

Klassamhället har skurit ett djupt jack mellan honom och mig. Han kanske i och för sig föraktar mig också och tycker jag är en tönt med min yogamatta, Fjällräven-ryggsäck och alkoholfria öl. Men det är ändå så jävla sorgligt på något sätt, att vi aldrig kommer mötas på riktigt. Inte ens i skärgården.