Susanne Vinderå: Katastrofen är att vi står handfallna

I flödet på min mobil flimrar bilder och ord förbi och mitt i fastnar blicken på ett barn som gråter. Det ser ut som en sådan där gråtande barn-tavla. Det här barnet är en rörlig film och tårarna forsar, eller är det regn? Ansiktet är förvridet i sorg och förtvivlan. Jag klickar på play-knappen för att förstå sammanhanget. Jo, det är tårar. Och ett regn som öser ner över pojken som kanske är 8–9 år och befinner sig i Serbien, vid en stängd gräns. 

Jag lär mig ett nytt ord, ”hypotermi”. Jag får slå upp det, för många barn dör av det, läser jag i texten som förklarar det gråtande barnet. Hypotermi betyder att barnen fryser ihjäl när kroppstemperaturen sjunker under 35 grader.  Det går att rädda livet på människor med hypotermi, men de måste få komma in i värmen om det ska gå. Pojken på bilden är en av hundratusentals flyktingar som längtar till trygghet, fred och värme. När en annan pojke flöt upp på en strand väcktes en global folkrörelse som öppnade hjärtan och krävde att länderna skulle öppna sina dörrar.