BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En mening som många av oss tänker stilla för oss själva då och då. Men som inte särskilt ofta bryts ut ur sinnets stillsamhet för att ta sig ton bland folk. För det vore ju att erkänna något sjukt osmickrande om sig själv.
Jag tror att en stor del i själva ensamheten bottnas i mångas tro att de är ensamma om att vara ensamma. Men jag kan garantera dig, du som eventuellt sitter just nu och känner dig så in i helvetes jävla ensam, som om det inte finns en enda människa på den här planeten som kan förstå dig eller som någonsin kommer att älska dig – att du inte är den enda.
Okej. Du vet ju säkert redan allt det där. Har hört det gamla tugget förut.
Det kanske blir för abstrakt. För klyschigt?
Låt mig då ge dig ett tydligt exempel.
Jag känner som du. Jag känner mig ensam. Så jävla ensam.
Inte hela tiden. Inte ens största delen av tiden. Inte nu för tiden.
Men jag gjorde det, en gång i tiden.
Det fanns en tid då jag vaknade varje dag och känslan av att vara totalt övergiven, att inte en jävel egentligen brydde sig om mig på riktigt, var det första och starkaste som sköljde över mig.
Det fanns en tid då jag skämdes nåt så oerhört över att inte vara som alla andra. Att inte kunna vara i stora folksamlingar utan att drabbas av panik. Att inte kunna berätta någonting om mig själv. Att inte kunna släppa människor in på livet. Att vara så kallat ”socialt inkompetent”. Att i alla fall intala mig själv att det var så det låg till och att det inte fanns något jag kunde göra åt det.
Det fanns en tid då jag inte åt lunch under ett helt år, för att jag inte vågade sätta mig bland mina skolkamrater, av rädsla att inte ha någonstans att sitta och därför bli lämnad ensam. Och att det då skulle bli så in i helsike tydligt att jag var det.
I stället spenderade jag den där timmen på det lokala bibliotekets toalett där jag åt halvljumna mackor med någon halvfärsk skagenröra jag köpt från Ica. Mekaniskt tuggande på den fabriksprocessade skiten som knappt kunde klassas som föda. Så otroligt medveten om hur skamfylld min situation var, men precis lika oförmögen att bryta den.
Just i den stunden var jag övertygad om att jag var den enda. Den enda som var så patetisk och så pass sjuk i huvudet att jag hellre satt på ett toalock och åt för mig själv än att riskera att hamna i en situation där jag skulle känna mig utsatt eller bli påmind om min ensamhet.
Men det är inte patetiskt och det är inte sjukt. Det är vad vissa av oss gör. För att vi är rädda. Rädda för andra människor, men kanske allra mest rädda för den absoluta ensamhet som vi tror väntar oss om någon skulle få reda på vilka vi faktiskt är. Att vi har våra osäkerheter, våra problem, våra hjärnspöken att brottas med. Att vi kanske inte är de allra mest tränade när det kommer till sociala sammanhang. Att vi helt enkelt inte alltid riktigt vet hur vi ska bete oss.
Då är vi hellre ensamma i tysthet, utan att någon märker det och utan att någon heller kan hjälpa oss ur den. För det är nog först när vi kan erkänna den där ensamheten för oss själva – och då även inför andra – som vi på riktigt kan bryta oss ur den. Eller kanske inser att vi nog inte var särskilt ensamma trots allt.
Så ja, du är inte ensam om att känna dig ensam. Och trots att jag endast talar till dig via den text jag skrivit fram på min skärm och jag omöjligen kan nå ut till dig på riktigt, så vill jag ändå att du ska tänka på en sak.
Nästa gång du känner dig misslyckad, patetisk och fullständigt sjuk i huvudet, tänk på den där muppen som sitter på den där bibliotekstoan och trycker i sig dassiga Ica-mackor. Och kom ihåg att den muppen förstår dig. Och att den muppen till slut blev jag.
Jag som i dag kan vakna varje dag och där det allra första och starkaste som sköljer över mig är glädje. Och en övertygelse om att jag aldrig mer kommer att behöva känna mig sådär ensam igen.
