Frida Röhl: Kanske kommer cirkusen och hämtar mig och mina kycklingar

Som barn bodde jag i en liten by i ­Hälsingland. På vintern bäddades husen in i mörker, det var bara stjärnorna och månen som lyste upp snön. Det fanns inga butiker, inga förbindelser och inga jämnåriga kamrater. Vi bodde i ett hus med flera lägenheter, jag hade fått ett litet krypin i hallen där jag ofta satt och försökte hitta på något att göra. Det var korta evigheter av tristess men efter ett tag började en massa idéer flöda. Jag gjorde ett eget bibliotek av alla mina böcker med hemmagjorda stämplar, jag skrev egna berättelser. Jag försökte dressera två små kycklingar och drömde att vi en dag skulle bli upplockade av en cirkus. Jag sydde, stickade, bakade. Och däremellan hade jag fruktansvärt tråkigt. Och ibland tänker jag att det var en av de bästa lärdomarna min barndom gav mig. Att ibland har man tråkigt.

När min familj och släkt samlas inför jul, så märker jag att vi ofta hamnar i varsitt hörn av rummen, fastnaglade vid våra mobiler. Och när någon försöker föreslå något vi kan göra tillsammans så möts förslaget med tystnad, alla fingrar febrilt på sina små lysande skärmar. Det är som om vi aldrig vågar ha tråkigt. En jakt på livet. En skräck för mellanrum. Alla luckor ska fyllas med något. Det får aldrig ­hända ingenting. Men ändå blir resultatet precis det – det händer ingenting. Så inför den här julen ­införde vi mobilförbud i våra gemensamma rum. De första dagarna kände jag att jag nästan hade lite abstinens, handen sökte reflex­mässigt efter mobilen. Men sen hände nåt. Hushållets övriga ­understimulerade ­varelser, både barn och vuxna, började prata med ­varandra och göra saker tillsammans.