Som barn bodde jag i en liten by i Hälsingland. På vintern bäddades husen in i mörker, det var bara stjärnorna och månen som lyste upp snön. Det fanns inga butiker, inga förbindelser och inga jämnåriga kamrater. Vi bodde i ett hus med flera lägenheter, jag hade fått ett litet krypin i hallen där jag ofta satt och försökte hitta på något att göra. Det var korta evigheter av tristess men efter ett tag började en massa idéer flöda. Jag gjorde ett eget bibliotek av alla mina böcker med hemmagjorda stämplar, jag skrev egna berättelser. Jag försökte dressera två små kycklingar och drömde att vi en dag skulle bli upplockade av en cirkus. Jag sydde, stickade, bakade. Och däremellan hade jag fruktansvärt tråkigt. Och ibland tänker jag att det var en av de bästa lärdomarna min barndom gav mig. Att ibland har man tråkigt.
När min familj och släkt samlas inför jul, så märker jag att vi ofta hamnar i varsitt hörn av rummen, fastnaglade vid våra mobiler. Och när någon försöker föreslå något vi kan göra tillsammans så möts förslaget med tystnad, alla fingrar febrilt på sina små lysande skärmar. Det är som om vi aldrig vågar ha tråkigt. En jakt på livet. En skräck för mellanrum. Alla luckor ska fyllas med något. Det får aldrig hända ingenting. Men ändå blir resultatet precis det – det händer ingenting. Så inför den här julen införde vi mobilförbud i våra gemensamma rum. De första dagarna kände jag att jag nästan hade lite abstinens, handen sökte reflexmässigt efter mobilen. Men sen hände nåt. Hushållets övriga understimulerade varelser, både barn och vuxna, började prata med varandra och göra saker tillsammans.
Som regissör ställs jag ofta inför frågan vad kreativitet är, och hur den kan stimuleras. När skådespelarna är frustrerade för att de inte hittar rätt, är det lätt att vara där som en mamma och försöka lösa och hjälpa till. Om jag trotsar min problemlösarhjärna och låter frustrationen få ta plats en stund, leder det nästan alltid till att personen själv kommer på en lösning, ofta en bättre än den jag skulle ha gett. Det handlar om att stå ut en stund. Låta saker vara vad de är. Kreativitet kommer ju inte på beställning. Men utan tystnad eller mellanrum eller tristess får kreativiteten inte heller en chans att veckla ut sig. Den föds inte ur ett stirrande på en skärm. Den föds någon helt annanstans i våra psyken.
Så här menar Evelina Wahlqvist som har forskat på kreativitet på Handelshögskolan i Göteborg:
För att man ska hamna i flow krävs nämligen icke-tid, att man tillåter sig själv mellanrum, icke-planerad tid. Då tillåter man hjärnan att jobba i det undermedvetna, och det är hjärnan fenomenal på att göra, den sorterar och hanterar i det tysta.
När min famlande hand får fatt i mobilen och tar del av färdigprocessade tankar och lösningsorienterade appar så utplånas det där mellanrummet och alla möjligheter som skulle kunnat uppstå.
Självklart behöver inte allting vara ett konstant flow av idéer och skapande, men jag är övertygad om att vår tids digitaliserade och hypereffektiva kultur kommer att bli ifrågasatt i framtiden. Min terapeut sa en gång att vi lever i en dödsföraktande kultur. Vi är så rädda för döden att vi måste fylla varje liten spricka med något som åtminstone verkar vara liv.
I grunden tror jag att det handlar om kontroll. Det där mellanrummet mellan ett samtalsämne och ett annat, eller en lek och en annan, eller det som kan kallas tristess är ett tillstånd av icke-kontroll. Vi vet inte i vilken form nästa tanke kommer vara. Och det är det som är kreativitetens rot.
När jultomten knackade på den här julen, trodde den minsta kusinen fortfarande på tomten. Men samtidigt gjorde hon vissa iakttagelser som gjorde att hon anade hur det egentligen låg till: varför hade tomten M:s strumpor? Hur visste tomten vad hunden hette? Varför var M borta när tomten kom? Hon kunde både bli rädd för tomten och gapskratta när han låtsades läsa fel på paketen: tomten både fanns och inte fanns. På samma gång.
Människans kreativa gåva gör att hon kan föreställa sig andra världar. Den gåvan skapar världskrig och galenskap, men den skapar också fred och nya lösningar på olösliga problem. Framför allt så tror jag att den hjälper till att forma oss, att förstå vad vi vill bli. Den är nödvändig när någon ska ta sig ur en kris eller depression. Kreativitet hjälper bevisligen mot psykisk ohälsa.
Jag tänker möta det här nya året med tristess. Jag tänker invänta i stället för att kontrollera. Nya världar ligger och blir till där framme. Kanske kommer den där cirkusen och hämtar mig och mina kycklingar. Vem vet?
