På morgonen vid sex någon gång började det: ”Skit, jag är hungrig”, sa någon. ”Jag är fan sugen på ett glas” sa en annan. Vi hade lovat varandra att julen inte skulle börjaförrän vid lunch, men det löftet var för länge sedan glömt. Minns inte exakt hur mycket dricka vi hade men det var skapligt med flarror. Vid sjutiden på julaftonsmorgonen började någon plocka med skivorna: ”Du, här är en bra, en Black Sabbath. Va fan har du mer för skivor? Hm? Kalle Jularbo? Kör på! ”Symfoniorkestern och Jussi, det är sådan musik som spelas på julafton när man har ett eget hem” sa en av tjejerna. 

Stämningen var på topp. Jag vet inte hur mycket klockan var eller hur mycket av drickat som fanns kvar när polisen stormade in. Vi satt som ett gäng indianer och rökte när snutarna kom och en eller två av dem drog faktiskt sin pistol. 

Även om de inte hade beordrat oss att sitta still så hade vi gjort det i alla fall, mätta, glada och bra sliriga. Men vi var det på ett sätt som jag aldrig före eller efter sett oss vara, så in i norden sociala och lättsamma att det faktisk även smittade av sig på övermakten som ganska snart också skrattade. 

De slog sig ju inte ner precis, men vi gjorde en överenskommelse. Om vi lovade på vår heder att städa upp efter oss och inte dra på högre volym på stereon så blundade de för detta denna gång, men ”vi återkommer imorgon och om ni då är kvar får ni stora bekymmer” sa polisbefälet. Sen önskade vi varandra god jul.

Vi städade upp den mesta röran redan direkt efter att de hade gått och vi tog det lugnt med musiken. Och jag gick i alla fall tidigt därifrån dagen efter. 

Om sedan polisen kom dit på juldagen eller inte kanske vi kan ta i en annan berättelse. God jul i alla hus och källare!