Krönika: Jag vill ge dig vingar

Vi sitter på Shiphols flygplats, trötta efter nästan 20 timmars resa från Patagonien. Vi är inga flyktingar. Vi är privilegierade, reser för att träffa släkten utomlands. Jag tittar på min härligt solbrända son. I handen håller jag hans svenska pass. Är han svensk? Jag frågar honom och han tittar på mig med sina djupbruna ögon. Ja. Ett svar lika kort som tystnaden var lång innan han svarade. För så är han, denna unga man som håller på att växa ifrån mig. Han är en blandning av argentinare, ryssar, tyskar, panamaner, svenskar. Han är La Nueva Rasa. Han är också oerhört lugn till sättet, härligt introvert så där som alla stora 12-åriga filosofer kan vara. 

Lite längre bort ligger några finska tjejer på golvet och blockerar vägen för alla. Mitt hjärta delar sig i två läger. Delvis hurrar den för att dagens unga tjejer tar för sig utan att be om lov. Delvis inser jag att de tagit efter ett ”manligt beteende” där man inte tar hänsyn till andra. Jag frågar min son vad han tycker ”Det är inte så schysst att vara i vägen, man liksom vinner ingenting på det”. Folk tenderar att tro att min son är en flicka på grund av hans långa hår. Det stör honom inte. Det är inget fel i att vara tjej säger han. Ja det kan han säga för att han är trygg i sig själv, för att vi har alltid försökt tänka till kring normer och fördomar. Det är då en hemsk insikt slår till. Att jag kan dö. Kanske beror det på att vi är på en flygplats, kanske är det min neurotiska sida, men ångesten överväldigar mig. Vem kommer att kunna älska varje cell i hans kropp såsom jag gör? Vem kommer att kunna vägleda honom genom denna djungel av ormlika förståsigpåare, av godtrogna moralister och framför allt av en rasifierande samhällsstruktur!?