Krönika. Karin Smirnoff.

2020-12-21 10:50
Puffetikett
Dagens ETC

Jag tror inte att mamma hört uttrycket ”jag vill inte dö nyfiken”

”Min mamma är isolerad sedan i våras. I mars fyller hon 90. Ibland funderar hon på hur det skulle vara att träffa en ny man.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har tagit över min mammas hus. Hon har flyttat in på byn och försöker trivas. Minnet är det inget fel på, energin är avundsvärd, men en hel gård är för mycket.

Ungefär som jag manövrerat mitt liv i övrigt står jag i köket och tittar ut över dalen.

Jag skulle kunna bo här, tänker jag och flyttar in två veckor senare.

När ses vi nästa gång, undrar Tobbe när han kånkar ut bokkartonger till släpet.

Det vet jag inte svarar jag. Just nu vill jag bara vara ensam hemma.

Senast var 1985. Då långbodde jag på Hôtel du Commerce. Häftade upp konstaffischer och tvättade håret i bidén. Sedan dess har mina bostäder delats med andra: Kompisar, män, barn, barnens kompisar, djur, släktingar och så vidare.

I början vaknar jag på nätterna. Lyssnar efter andras andetag. Möss rasslar i väggen. De somnar om när jag knackar. Sakta ger sig rävsömnen. Nätterna blir längre. Vaknar av ljuset som långsamt tilltar. Ligger kvar och tänker på allt jag vill tänka på. Utan att vaka på andra individer, deras behov och vanor.

Huset är kyligt. Mamma har sparat mitt nattlinne med hjärtan på. Pappas långkalsonger och sockar kommer också till pass. Liksom min första Helly Hansen. Jag tar sats och hasar ut i köket. Tänder upp i spisen. Sätter på kaffe.

Örjan är vaken ser jag, det ryker ut skorstenen. Om exakt två minuter kommer Einar rulla förbi mot brevlådan. Ungefär samtidigt som hemtjänstbilen svänger in på Brittas gårdstun.

Lennarts tomte blinkar mot Antberget.

Hos Ingegärd är det fortfarande mörkt.

Ingen tanke blir avbruten om jag låter mobilen dö. Storvärlden tonar bort och jag saknar den inte.

Ved ska in och fåglarna ska ha sitt. Ett av mina nyfunna intressen är att spana på fåglar. De gillar varierad kost. Jag spikar upp späck och fyller behållare med olika frön, nötter och talg. Sedan sitter jag bakom gardinen med Ursings Fåglar och försöker identifiera arterna.

Vi tävlar om fåglarna grannen och jag. Han vet bara inte om det.

För den som läst mina böcker, är det Kippogården jag är i. För den som inte läst dem, är det en så kallad Västerbottensgård. Trefyra meter i tak. Få rum och många kvadrat. Mina föräldrar har tänkt på varenda centimeter. Det är som att flytta in i en hembygdsgård. Det enorma linneskåpet till exempel, med sina perfekt manglade, strukna och vikta dukar, lakan och monogrammerade örngott. När jag ringde mamma igår och sa att jag strukit några dukar undrade hon om jag hade stänkt dem först? För en sekund förstod jag inte ordet. Hon har en speciell stänkflaska med små hål i locket. Mormor stänkte också med den. Och kanske hennes mamma. Allt i tyg utom kläder stänker hon, rullar upp på pappersrullar och låter dem sträckas innan de stryks.

Jag gör några försök till förändring. Byter ut en tavla. Plockar ner mammas brokiga köksgardiner. Ställer en buddhafigur på pianot. Men när hon plötsligt bestämmer sig för att trotsa corona och kommer farandes med färdtjänst får jag bråttom att återställa ordningen.

Hon ilar runt med rollatorn. Fan, jag har glömt en matta. Hon ser den direkt och även att klockan saknas, den som går 25 minuter fel.

Vi fikar. Hon gråter lite. Det är smärtsamt att lämna ett livsprojekt bakom sig. Att jag kommer dra in bergvärme och måla om fasaden är oviktigt. Inte ens att jag snart bor, tidvis i alla fall, fem kilometer från henne hamnar på plus.

Jag har tänkt på en sak, säger hon. Jag vill att vi gör upp om huset 1 januari.

Hej då 50 000 i rotavdrag för bergvärmen.

Sedan nämner hon summan hon vill ha för kåken.

Inte för att jag behöver lägga pengar på hög, säger hon. Men det känns bra att ha en hundratusing extra om jag skulle vilja göra något till sommaren.

Som att åka jorden runt, frågar jag.

Ja, säger hon, det finns ju riksfärdtjänst.

Min mamma är isolerad sedan i våras. I mars fyller hon 90. Ibland funderar hon på hur det skulle vara att träffa en ny man.

Jag tror inte att hon hört uttrycket ”jag vill inte dö nyfiken”.

Dumheter, skulle hon i så fall säga, dö nyfiken är precis det man vill.

Plus & minus

Plus: Fick se en hjord visenter på nära håll. När de fick vittring på mig omringade de kalven, som elefanter gör.

Minus: Toms kläder lägger ner. Ytterligare en affär gapar tom.

Karin Smirnoff 
Karin Smirnoff är författare till succéböckerna om Jana Kippo.