Emma Dominguez: Jag tänker inte drunkna i Konstfacks vita hav

När jag var liten så frågade folk vad jag ville bli när jag blev stor. Jag svarade att jag ville bli konstnär. När det var dags att söka till gymnasiet så valde jag estetiska linjen. Mina föräldrar ifrågasatte mig lite, men de gick med på det. Under mina tre år på Tumba gymnasium så hade jag grymma lärare som pushade mig och uppmuntrade mig att söka vidare till en konstförberedande linje, som är ”bra” att gå om man till exempel vill söka till Konstfack, vilket var mitt mål då. I deras uppmuntran fanns röster som mellan raderna sa ”sikta mot stjärnorna” och att det inte fanns några hinder. 

När jag gick ut gymnasiet sökte jag direkt till Nyckelvikskolan, en konstförberedande skola på Lidingö, och kom in. Men plötsligt blev allt det jag aldrig tänkt på synligt och slängdes rakt i mitt ansikte. Jag pratade inte som dem, jag använde tydligen för mycket slang. Vi delade inte samma historier, bakgrund eller perspektiv. Förutom det så visade de mig en sida av konsten som kändes instängd i ”finrum” som varken jag, min familj eller mina vänner någonsin hade besökt eller känt oss välkomna i.