Krönika. Freddot Carlsson Andersson.

2021-01-07 19:30
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Jag missade min läkarträff – för jag har ingen smartphone

Var går gränsen för vad vi egentligen behöver? 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är kanske lättköpta poäng men jag kunde inte låta bli att fnissa åt t-shirten jag såg häromdagen. Ni vet, en karikatyr på den där spridda teckningen av människosläktets utveckling. Från de markgående aporna, över cromagnonmänniskan, till den upprättstående homo sapien. På tröjtryckets sista steg sjunker nutidsmänniskan ner igen, böjd över en smartphone. Lätt också att skratta åt skyltar som varnar för skärmzombies i trafiken, åt uppmaningarna att först ringa ambulans och brandkår och sedan twittra om olyckan och lägga ut bilder på Instagram.

Sanningshalten i skrönorna om så kallade killfies, selfies med dödlig utgång, må vara diskutabel. Men att det skulle kunna hända är oroande nog.  Sant är att det på flera ställen i världen gjorts försök med upplysta slingor vid övergångsställen, nere i vägbanan – för att så många går med blicken i en skärm och inte ser när de vanliga trafikljusen byter färg. Sant är också att vi, enligt Anders Hansen som skrivit boken ”Skärmhjärnan”, använder vår smarta telefon i genomsnitt tre timmar per dag och rör den 2 600 gånger per dygn. Och att det bara under det tredje kvartalet förra året, trots pandemin, såldes över 93 miljoner smartphones i Europa. Hur mycket av jordens energiresurser som går åt under tillverkningen vet vi också.

Nä, jag är inte teknikmotståndare. Det är inte svart eller vitt. Digitaliseringen kan göra bra saker för människors liv, även för mitt. Att vi de senaste tio månaderna kunnat fortsätta ha jobbmöten och åtminstone kunnat vinka hej till våra släktingar och vänner är för att det nu är möjligt med digital teknik. Att internet används till att skapa både hat och små filterbubblor gör inte konstruktionen i sig mindre fantastisk.

Men var går gränsen för vad vi egentligen behöver? Och vad händer med alla de människor, bland annat vi med kognitiva svårigheter, som inte kan orientera sig bland appar och webbformulärer? När blir ny teknik ett självändamål?

När något slår i Sverige så slår det hårt. Många samhällsfunktioner kräver nu att du har en smartphone.  Jag har en retrovariant av Nokia 3310 – ni minns väl? – utan vare sig touchskärm eller uppkoppling. Men med ett bra batteri som kommer att hålla länge. Med den kunde jag inte ta det bokade videosamtalet med min covidläkare eftersom vårdcentralens sms:ade länk inte gick att vidarebefordra till surfplattan.

I tider av kris upplevs oro och rädsla, såklart, men också känslan av reflektion. Av att stanna upp och få möjlighet att fundera på vad som är viktigt. Egentligen. Vilket samhälle vill vi ha? Vill vi tillbaka till den förgörande privatiserings- och konsumtionshetsen? Där det inte fanns plats för eftertanke, långsiktighet eller krisberedskap.

Sverker Sörlin skriver så här i boken ”Kris! Från Estonia till corona”: ”Som Rousseau sade om jordbävningen i Lissabon 1755: Skyll inte på jorden som skälver – skyll på dem som byggde staden!”.

För övrigt ser jag fram mot att äntligen få se spelfilmen om Tove Jansson.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.