Freddot Carlsson Andersson: Jag missade min läkarträff – för jag har ingen smartphone

Det är kanske lättköpta poäng men jag kunde inte låta bli att fnissa åt t-shirten jag såg häromdagen. Ni vet, en karikatyr på den där spridda teckningen av människosläktets utveckling. Från de markgående aporna, över cromagnonmänniskan, till den upprättstående homo sapien. På tröjtryckets sista steg sjunker nutidsmänniskan ner igen, böjd över en smartphone. Lätt också att skratta åt skyltar som varnar för skärmzombies i trafiken, åt uppmaningarna att först ringa ambulans och brandkår och sedan twittra om olyckan och lägga ut bilder på Instagram.

Sanningshalten i skrönorna om så kallade killfies, selfies med dödlig utgång, må vara diskutabel. Men att det skulle kunna hända är oroande nog.  Sant är att det på flera ställen i världen gjorts försök med upplysta slingor vid övergångsställen, nere i vägbanan – för att så många går med blicken i en skärm och inte ser när de vanliga trafikljusen byter färg. Sant är också att vi, enligt Anders Hansen som skrivit boken ”Skärmhjärnan”, använder vår smarta telefon i genomsnitt tre timmar per dag och rör den 2 600 gånger per dygn. Och att det bara under det tredje kvartalet förra året, trots pandemin, såldes över 93 miljoner smartphones i Europa. Hur mycket av jordens energiresurser som går åt under tillverkningen vet vi också.