Åsa Gustafsson: Jag måste tänka tvärtom

"Hur långt kan jag gå, hur mycket kan jag ge av mig själv utan att få särskilt mycket tillbaka?"

Det byggs om på Järntorget, det har väl nästan ingen missat. Nya spårvagnsspår ska till och lite till. Och när jag står och tittar ut över hela den här arbetsplatsen, som det ju är, tänker jag att det måste vara en ren njutning att få leda om trafiken varje gång ett nytt hål ska grävas, och vara en sån som gillar det. För den som inte gillar det här med omledning av färdväg så måste det vara förfärligt att behöva bli störd i sina invanda färdvägar. Det blev väldigt tydligt när jag och en kollega rörde oss runt torget häromveckan och skulle ta lite rörliga bilder på det som vi tyckte var fantastiskt medan andra tyckte tvärtom. Eller tyckte, de körde sina bilar på ett sådant sätt att det blev tydligt vad de tyckte. Det blev till slut så tydligt att vi kunde förutse beteendet genom vilka bilmärken de hade. Det är inte första gången jag tycker mig kunna utläsa klasstillhörighet, ekonomisk framgång, socialgrupp och empatisk förmåga med mera genom bilmärken, och jag är säkert inte heller den enda, men det är alltid lika fascinerande och tydligt. En rolig lek en ledig vårdag och vill man utveckla den leken som vi kan kalla ”gissa klass” så kan man googla registreringsskylten och få fram det rätta svaret, och njuta av rätt och fel i fördomsträsket. Jag har själv inte gått så långt att jag sökt facit utan är kvar i njutningen av att gissa. Kanske är jag rädd för det rätta svaret? Rädd att ha fel? Eller ännu värre, rädd att ha rätt.