Min språkutveckling har följt min hjärnas utveckling. Reptilhjärnan, som styr kroppen och sinnena, är ordlös likt ett spädbarns. Lillhjärnan, som är känslocentrat och förmedlar sig genom bilder och metaforer, är kurdisk. Storhjärnan, där tankarna bor och uttrycker sig i koncept och idéer, är svensk.

Jag känner på kurdiska och tänker på svenska. Jag minns på kurdiska och spår framtiden på svenska. 

Att pendla mellan kurdiska och svenska påminner om att skifta mellan film och litteratur. När jag gör film skapar jag bilder med miljöer och karaktärer som tittarna avkodar till känslor och tankar. I litteraturen är gången tvärtom. Då skriver jag känslor, tankar och beskrivningar som läsarna omvandlar till bilder. I litteraturen liksom i Sverige är orden fria. I film är orden underställda bilderna, inte helt olikt den kurdiska poesin där stora känslor trycks ihop i små bildsköna strofer.

Kurdiskans omåttlighet och svenskans måttfullhet står i bjärt kontrast till varandra. I ett land med yttrandefrihet där allt kan uttryckas håller svensken igen av rädsla för att framstå som pretentiös eller sentimental. I de länder där kurdiskan är förbjuden har kurdiska berättare försökt vråla bort sin munkavle. Det finns få kurdiska romaner – på grund av förföljelserna – men desto mer poesi. Dikter har deklamerats i slutna grupper, viskats från mun till mun, förmedlats från by till by. De har fyllt samma syfte som bluesen på de amerikanska slavplantagerna där budskap förklädda till sånger spreds.

I pendlandet mellan språken framkommer ord som existerar i det ena men inte det andra. Exakt den specifika nyansen har aldrig uppfunnits eller benämnts. Ordet ”lagom” som återspeglar den svenska återhållsamheten finns inte på kurdiska och kurdiskan är långt ifrån lagom. Otaliga kärleksbetygelser används till vardags; du är min själ, mitt hjärta, min lever, jag dör för dig. Om en kurd blir ombedd att göra något blir svaret ofta ”på mina ögon” i den dubbla betydelsen att ditt önskemål är värd mer än mina ögon, och jag ser inget annat än din önskan. Något motsvarande finns inte i svenskan. I Sverige som innehar världsrekordet i fred har folket inte krävts på dylika uppoffringar för varandra.

I översättningen finns alltid ett svinn som försvinner i tomrummet. Likt en vingklippt duva riskerar språket att inte nå himmelshöjder. För mig är tappet mest påtagligt när jag talar kurdiska, för mina föräldrar är det tvärtom. Avancerade resonemang som de ballerinatrippar fram på kurdiska styltar de fram på svenska. De använder direktöversättningar som avfärdas som felaktiga, inte som en kurdisk kryddning av svenskan. De framstår som dumma och förblir därför hellre stumma i sammanhang där de inte tas på allvar. Deras svenska ses som en brytning, ett defekt brott mot det korrekta.

I själva verket är de flerspråkiga svenskarna de största utvecklarna av svenskan. För i mötet mellan två språk uppstår ett tredje. En korridor öppnas där ord, idiom och uttryck springer fram och tillbaka. Ibland kolliderar språken och bråkar med varandra tills tesen och antitesen samsas till en syntes. Kurdiskan blir lagom självuppoffrande och svenskan mer uttrycksfull. Flerspråkigheten är en konstant övning i ett multipelt seende. Många med mig i interkulturella områden kan fem språk, vilket ger oss fem parallella perspektiv och mötet mellan vart och ett av språken ger en multiplicerande effekt. Vi befruktar svenskan genom att fylla hålrummen med nyord och tillföra fler nyanser till de befintliga orden. Eller som vi skulle säga på kurdiska: vi är regnet från fjärran moln som får svenskan att blomstra.