Nej, jag har inte läst någon debatt på SvD men jag anar att den handlar om mig. Jag försöker tänka efter: vad har jag nu sagt som någon retat upp sig på? Nya boken? Senaste krönikan om porr? Ja, den är det säkert. Sedan lägger jag mig och lyssnar på ett av de mest ointressanta sommarprat jag någonsin hört och glömmer bort den där debatten som tydligen pågår därhemma.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I 90 minuter försöker jag tvinga mig själv att lyssna färdigt på högermannen Johan Hakelius som maler på om kungligheter och porträtt av kungligheter och jag fascineras över hur tråkigt ett sommarprat kan vara.
Det är ganska sällan som programmen känns så tråkiga att man får stänga av dem när man känner sig så storsint och generös som jag gör på den där stranden i Grekland, men det går inte.
Dessutom är hans föreläsning musiksatt med musik av Lou Reed, Sex Pistols, The Kinks med flera och jag förstår ju att man kan tröttna på att bara lyssna på barockmusik och att han snickrar på sin image, men kan för mitt liv inte föreställa mig honom dansandes till Sex Pistols i sin fluga och rutiga tweedbyxor.
En kort sekund tycker jag synd om honom och alla högermän som så gärna vill sno åt sig en aning rock-and-rollig coolhetsaura och som tvingas hålla till godo med musik de i andra lägen skulle kalla vänsterpropaganda. Minns hur MUF-killarna redan på högstadiet hoppdansade till Ebba Grön på skoldiscot för att dagen efter väsa ”Kommunisthora!” efter oss när vi passerade i korridoren. Sådant ligger jag och tänker på där jag flyter runt i Medelhavet med tyngdlös kropp och brunbränd hud.
På kvällen, när vi har en stund på rummet innan vi ska ut och äta, minns jag plötsligt meddelandet och tar mobilen och letar ändå upp den där debatten på SvD. En manlig skådespelare som heter Rasmus är upprörd över att Scenkonstbiennalen var alltför politisk korrekt och nämner min pjäs ”Befrielsefronten” och Lo Kauppis pjäs ”Vita män våldtar” som exempel på hur alldeles över styr för långt den politiska kulturmarxistfeminstmaffian har gått. Nu kan man inte ens gå på teater längre utan att riskera att behöva bevittna feministiska pjäser om våldtäkt.
Han skriver att eftersom våldtäktsmännen i min och Los pjäs är vita (”cendréfärgat hår”) så ”omskapar vi verkligheten”. Efter detta tvingas stackars Rasmus se den ena politiskt korrekta pjäsen efter den andra tills han känner sig som ”Dante där jag vandrar genom det identitetspolitiska infernot”.
Han beklagar sig över att hans smak är alltför heteronormativ och könsrollsbevarande för att passa de pjäser som valts ut till Scenkonstbiennalen och menar att Johan Lundberg – som 2015 skrev en artikel om att svensk teater kantrade åt vänster (även där nämdes min pjäs ”Befrielsefronten” som ett exempel) – ”sannolikt gav en rättvisande bild” av läget.
Alltså att den som vill få sina pjäser uppsatta av teatrar i dagens Sverige måste vara politiskt korrekt vänsterfeminist.
Sedan läser jag en replik på Rasmus text av kritikern Ylva Lagercrantz Spindler som är bra men som är illustrerad med en bild på mig och Lo Kauppi där vi anländer till Guldbaggegalan 2012. Vi ler stort så där som man gör när man är festklädd och lagom champagneberusad och jag kan inte låta bli att garva för jag förstår ju hur antifeministerna måste tolka denna bild som det ultimata beviset för att det är vi som sitter där på toppen och härjar runt med statens pengar, skriver våra politiska vänsterextremistiska manshatande pjäser ena dagen för att nästa dag springa på Guldbaggegalor. De brett leende ElitChampagneFeministerna Maria och Lo.
Sedan scrollar jag ner (nu börjar mitt sällskap knorra om att de är hungriga) och ser att Rasmus tydligen skrivit ännu ett inlägg men förlorar intresset när han börjar svamla om DDR och den Rosa Partiboken och jag scrollar upp igen och ser att han i första texten citerar Esaias Tegnérs ord som pryder Östgötateaterns entré: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje” och avslutar sin debattext med att Esaias Tegnér antagligen gråter i sin grav. Då stänger jag av mobilen och skyndar efter mitt sällskap som redan börjat gå mot tavernan på stranden där nere. Den där man sitter precis vid vattenbrynet och som har godaste Favan.
Medan jag småspringer efter dem tänker jag på Rasmusar, Hakeliusar, högstadiets MUF:are och i min loja semesterhjärna är de alla förvillande lika. Sådär som kvinnor antagligen är förvillande lika (och ointressanta) i deras ögon när vi plötsligt tar plats på scen och förkunnar seklers sorg och glädje, fast i vår version. Och så tänker jag på min egen pjäs, ”Befrielsefronten”, och de andra uppsättningarna jag såg på Scenkonstbiennalen och hur jävla geniala och briljanta de var.
Inte undra på att Esaias Tegnér gråter och att hans wannabe i 2000-talstappning upplever att det är dags att hoppa i livbåtarna.
