Jag hade fått ett stipendium, under en månad skulle jag skriva klart min uppsats på det anrika universitetet och bo i en lägenhet de hade ordnat. Tillsammans med en annan person, som jag alltså skulle spendera i princip dygnet runt med, och som jag nu träffade för första gången. Efter en kvart hade hon hunnit berätta att hon varit åtskild från sin pappa i många år, eftersom hennes familj slets isär under Paul Kagames soldaters framfart i Kongo. Sedan sa hon, upprört: ”Visste du att Paul Kagame var och talade på Lunds universitet!?”

Det visste jag, eftersom det var jag som 2004 hade bjudit in Kagame, Rwandas dåvarande, och nuvarande, president. I Sverige var han känd som den som stoppade folkmordet, och som fortsatte bekämpa folkmördarna i Kongo. Att Rwandas soldater också urskillningslöst dödade tiotusentals i Kongo visste jag inte. Men hon visste det, och hon hatade det.  

Jag erkände. Det blev en tuff månad för mig, men en västanvind jämfört med vad rwandier behöver förhålla sig till. I veckans magasin ger Finn Norgren oss två hoppfulla reportage från ett land som reser sig ur folkmordets ruiner.