Rebecka Bohlin: Jag bet ihop och tystnade

När jag födde mitt första barn var jag 34 år och hade längtat efter barn. Mot den bakgrunden var det egentligen inte alls konstigt att den första personen som ringde mig när jag låg på BB, började samtalet med att fråga: Nu är du väl lycklig?

Jag mumlade något om att den känslan nog infinner sig om några dagar, avslutade samtalet och brast i gråt. Det gick tre dygn från att vattnet gick och värkarbetet startade tills mitt barn äntligen föddes. Jag sov inte en blund under dessa dygn och varje värk kom mer och mer att kännas som en asfaltsborr mot min ländrygg. På tredje dygnet, när värkarbetet tilltog och det började utvecklas bra, konstaterade sjukvårdspersonalen att situationen var påfrestande för bebisen på väg ut. Hjärtljuden försvagades. De sa: ”Nu rekommenderar vi ett akutsnitt, men vi kan avvakta lite till om du vill fortsätta”. Jag svarade direkt att jag tar till mig deras rekommendation. Tre minuter senare var vårt barn fött. När de trycker på knappen för akutsnitt finns resurser. Jag tror att det var tolv personer som samarbetade för att rädda barnets – och mitt – liv. Det gick bra.