I år är det sjutton år sedan branden på Backaplan i Göteborg där 63 barn och ungdomar brändes till döds i en mordbrand. 

1998 var jag 15 år och fick bära min första kista. 

Jag tycker det är värst när det är unga människor som slits ifrån en. Orättvisan i att förlora någon som betyder så mycket utan att ha fått ta farväl. Orättvisan i att ett liv som knappt har börjat plötsligt ändas. När en ung person mister livet blir vi påminda om livets skörhet. Maktlösheten och ensamheten. Men jag hade också förmånen att få känna kraften i det gemensamma sorgearbetet efter branden. Det är något med stora tragedier som för oss samman. Det är läskigt att vara människa och när man konfronteras med så mycket sorg och smärta så tyr vi oss till varandra som om vi fortfarande är stenåldersmänniskor som väntar på att natten ska ta slut. Jag minns alla kramar, gemensamma tystnader och tröstande ord. Jag minns medmänskligheten. För ett ögonblick stod världen stilla. Jag minns paniken som uppstod när den började röra på sig igen och jag tappade fotfästet. Jag tror att man i slutändan alltid är ensam i sin sorg. För trots att människor sluter upp och sörjer med en när det är som färskast, så droppar de oftast av på vägen. För hur mycket man än skräms och äcklas av oanad grymhet, så räcker den kollektiva empatin bara så långt. Men den finns där och jag vet att vi kan frammana den, synd bara att det nästan alltid ska krävas katastrofer av enorma proportioner för att vi ska kunna sammanslutas som medmänniskor.

Jag vill inte tala om hur man ska hantera sin smärta och saknad – vår relation till döden är individuell. Jag bär min sorg varje dag och nu så här många år senare så är den inte ens en börda. Jag vet andra som aldrig fick tillbaka fotfästet. Men i vår relation till ondska och grymhet har vi ett val. För sjutton år sedan blev min bästa vän mördad. Bästa vänner, systrar, bröder, föräldrar och barn har blivit mördade både före och efter. Kistor ska bäras även i morgon. De som mördar, i religioners namn, i politikens namn, av dumhet, okunskap och ondska, de ska också dö en dag. De är bästa vänner, systrar, bröder, föräldrar och barn. Fyllda med oanad grymhet. Även de ska dö. Men om vi kan finna det i våra hjärtan att erbjuda dem kärlek och medmänsklighet, kanske de aldrig hinner mörda.

ibland kommer kylan så snabbt

att löven aldrig hinner bli vackra 

gröna löv faller tyngre mot marken 

än gyllengula