Christopher Holmbäck: Jag älskade det

Vi var tusentals som gick mot hamnen i Oakland den 2 november 2011. Det var påtagligt lugnt. Den lokala polisen hade en vecka tidigare rensat Occupy Oaklands läger och allvarligt skadat en person. Det upprörde många Oaklandbor och borgmästaren såg sig tvungen att denna dag hålla polisen i koppel. Medan vi tog oss till hamnen, blockerade ingångar och stängde ner en av USA:s största hamnar, såg jag inte en enda polis.

Ända sedan barnsben har jag burit en rädsla för folkmassor (vad som helst kan ju hända) och en respekt för poliser (de ser ju till att inte vad som helst ska hända). Så jag blev förbluffad när jag denna dag erfor en stark känsla av trygghet och gemenskap. Jag var i en folkmassa som hade ett gemensamt politiskt mål, som var väl organiserad, och som inte hade ett hot ständigt intill sig (Polisen). Det kändes annorlunda. Jag älskade det.

Varför har vi ens poliser på demonstrationer? I värsta fall ställer de till med våld, och ofta är deras primära uppgift att dirigera om trafiken så att demonstrationen kan fortlöpa. Men det kan ju göras av andra än människor med vapen. Sådana resonemang förs nu över hela USA. Är beväpnade personer med rätt att bruka våld de som är bäst lämpade att göra allt från att förhindra ett pågående självmordsförsök till att stoppa en pågående misshandel i hemmet till att skapa ökad trygghet i bostadsområden? Eller kan mycket av polisens uppgifter läggas på personer som inte bär vapen, men som är experter på sitt område?