Ända sedan jag kan minnas mig själv har jag drömt om att bli författare. Med tanke på min uppväxt är det inte konstigt. I Titos Jugoslavien där jag föddes var litteraturen ett flitigt använt propagandainstrument. Vi lärde oss dikter utantill i skolan och vid högtider satte vi upp skolföreställningar i gymnastiksalen där vi sjöng patriotiska sånger, reciterade patriotiska dikter och spelade patriotiska pjäser. Denna flod av litterära och konstnärliga uttryck påverkade mig, så en dag när jag var tio år och väntade på att middagen skulle bli klar satte jag mig ner och skrev min första dikt. Jag minns hur lätt det gick. Som om den skrev sig själv. Dikten hette ”Frihet” och byggde på en upprepning av frasen ”friheten är”. Orden, rytmen och retoriken hade jag i ryggmärgen.
När jag blev lite äldre avlägsnade jag mig från den påtvingade patriotismen och började skriva kärleksdikter och andra typer av berättelser. Att tänka ut historier berusade mig. Jag kunde sitta på gräsmattan utanför min mormors och morfars hus, känna gräset under mina handflator och fantisera ihop historier, så intensivt att det kändes som om både jag och marken under mig gungade.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Något år senare började jag på romaner som jag föreställde mig skulle bli prisade storverk. Jag skrev varje dag och när jag inte skrev försvann jag in i de redan skrivna böckernas värld. Jag plöjde igenom klassiker, Hesse, García Márquez, Hemingway. Ibland drömde jag om att leva författarliv, röka pipa och dricka whisky i Paris, men mest av allt ville jag skriva. Jag hade min anteckningsbok med mig överallt och läste upp mina alster för alla som orkade lyssna. Jag var född till författare. Det visste jag. De vuxna visste det också. En gång sa min mammas vän Zlata: ”Er Alma ska bli författarinna” och mina föräldrars ansikten sken upp som två solar. Det fanns ingen tvekan om vad jag var menad att bli.
Men en människas öde är en skör organism. När jag blev 15 kom kriget till min hemstad och det liv jag kände till gick i bitar. Plötsligt avbröts allting och när jag efter några månader hamnade i Sverige stympades livet på riktigt. Jag vaknade i ett annat land och blev flykting.
Det händer att folk frågar mig om svenska var svårt att lära sig och i frågan ligger ofta en förhoppning om att det svenska språket är så speciellt att det är besvärligt för en utlänning att ta till sig. Men det svenska språket var inte särskilt svårt. Jag tyckte om hur satsmelodierna svängde och hur de mjuka orden formades i min mun. Svenskan föll mig på läppen och jag lärde mig prata på tre månader. Men trots detta nybörjarflyt hade jag vare sig ordförrådet eller språknyanserna för att ens våga drömma om att skriva skönlitterärt. Jag tvingades tränga undan det som var jag och vackert börja sträva efter att bli något annat. Ett tag ville jag bli civilingenjör. Lite senare astronom. Lite senare matematiker. Men ingen av dessa nya drömmar sjönk in i mig på riktigt. Ingen väckte samma rörelse inuti.
Är det vad det innebär att bli integrerad? Att glömma den man varit och bli någon annan? Det är väl inte mycket begärt, som tack för att man fått tak över huvudet och frihet från att dö i krig? Den som är krass, ekonomiskt lagd och har svårigheter att se flyktingen som en jämlike kan få för sig det. Men flyktingen, som varje dag lever med sig själv, vet att den enda vägen till ett värdigt liv är att få vara den man är.
Jag är varken ekonom eller politiker, men jag har varit flykting, och jag kan med den erfarenheten i ryggen säga att den största integrationsutmaningen för flyktingen är att finna sig i att bli betraktad som mindre än en människa och samtidigt inte ha något annat val än att leva med sin mänsklighet. Själv hade jag styrkan och möjligheten att streta tills min riktiga dröm gick i uppfyllelse. Jag gav inte upp och fick äntligen bli den jag alltid har varit. Och det finns inget jag önskar mer än att de människor som flyr till detta land i dag ska få uppleva samma sak.
