På den italienska ostkusten kan inte vemsomhelst nyttja stränderna hursomhelst. Det stod snart klart för oss när vi kom packade med parasoller, frysväskor, brassestolar och, de gånger vi kom ihåg, barn. Merparten av stranden är vikt åt dem som hyrt sig en solstol. Ett rep skiljer den jättelika solstolsdelen från den pyttelilla fattigmansdelen.
Att hyra solstolarna närmast vattenbrynet gick på 3 000 euro för en sommar. Alla människor vet att ingen strandstol är så behaglig att den är värd tretusen euro. Hade den så varit klädd med sammet och stoppad med sockervadd så hade inte trettiotusen svenska kronor varit ett rimligt pris.
Att det ändå finns människor som hostar upp trettio papp för att kunna passera ett rep och sträcka ut sig under ett färdiguppställt parasoll beror på att a) de har så mycket stålar att de tappat greppet om sans och vett, b) de gillar att visa att de har så mycket stålar att de tappat greppet om sans och vett, samt c) världen är sjuk och mänskligheten är symptomet.
Mina liberala vänner ropar nu stopp och halt och sitt i båten! Det är väl bra att somliga pröjsar så hiskeliga summor att strandägaren har råd att hålla stranden ren? Det kommer ju även fårskocken på den simpla sidan av repet till gagn? Det är väl lika demokratiskt – rentav demokratiskare – att den som betalar får den bästa platsen än att den som stiger upp tidigast och paxar platsen med ett badlakan får den? Det är väl inte konstigare än att den som betalar mest för glass får den största glassen? Och förresten är det väl ingen mänsklig rättighet att få sträcka ut sig på en strand?
Det obehagliga är inte att behöva trycka ihop sig med andra fattiglappar i ett avsides hörn av stranden. Det obehagliga är att man bokstavligen rest barriärer mellan folk och folk.
Innan vi förstått det i och för sig rätt tydliga systemet slog vi oss ner på den strandremsa som låg mellan solstolskolonin och havet. På bråkdelen av en hundradels nanosekund dök då en kvinna upp och förklarade att även den strandremsan var reserverad för solstolsnomenklaturan. Kvinnan var badvakt. I hennes uppgift låg bara att vaka över dem som betalat för sig.
Det har gjorts otaliga undersökningar om gruppkänsla och forskarna kommer alltid fram till samma sak: vi tar hand om våra egna först. En granne som drunknar i swimmingpoolen berör oss mer än tusentals människor med konstiga efternamn som går under i vattnet när de flyr för sina liv. Hade en tsunami dragit fram över den strand där vi häckade hade gänget på trettiotusenkronorsstolarna med all säkerhet satt de andra på trettiotusenkronorsstolarna i just säkerhet. Sen hade de, enligt forskarna, snabbt susat därifrån för att skaffa sig en perverst dyr solstol nån annanstans.
Väl hemkomna till Malmö cyklar vi till Västra hamnen. Där finns en lång strandpromenad med avsatser ner mot havet och därifrån dyker hela Malmö. När stadsdelen var ny fanns det ett starkt motstånd från bostadsrättsinnehavarna mot att även människor som inte innehade bostadsrätt kom och badade i deras vatten. Kommunen bemötte gnället med att bygga säkrare avsatser så att de som vallfärdade dit inte skulle slå sig när de dök. Nu är det så uppblandat att man inte längre kan avgöra vem som innehar en bostadsrätt.
Det finns säkerligen fortfarande de som retar sig på att miljonprogramsungar också har tillgång till Östersjön. Men jag vill tro att ju diffusare skillnaden mellan vi och dem blir, desto större blir ens ”vi” och desto fler blir räddade när tsunamin kommer.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
