Krönika. Clara Lee Lundberg.

2021-08-20 12:00
Puffetikett
Dagens ETC

Ingen ska få säga att du inte är ful

Att vara ful betyder bara just det, att man är ful. Inte att man inte samtidigt kan vara smart, rolig, framgångsrik, lycklig, gullig och sexig.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

”Medan Angela var lika noga med sin klädsel som hon alltid hade varit, hade jag när jag gick in i min långvariga kris blivit demonstrativt ointresserad av att göra mig snygg. Du är ful – hade jag konstaterat – och den som är ful och försöker göra sig snygg är löjlig.”

Det säger Giovanna, den tonåriga huvudpersonen i Elena Ferrantes senaste roman ”De vuxnas lögnaktiga liv.” Det är en otrolig bok, Ferrante är i högform, och hennes briljanta sätt att skildra Italiens klassamhälle, kvinnlig vänskap och komplexa familjerelationer golvar mig fullkomligt.

Precis som många andra älskade jag hennes Neapel-triologi, och det som intresserar mig även i denna bok är hur hon skriver fram sina kvinnliga karaktärers förhållande till sina kroppar. I detta fall det faktum att huvudpersonen Giovanna tycker att hon är ful, och att hon i princip struntar i att göra något åt det. Allt börjar med att hon av misstag hör en konversation mellan sina föräldrar där pappan säger att Giovanna blir alltmer lik hans syster Vittoria, och det är inte en komplimang. Vittoria är symbolen för det fula, elaka, fattiga, obildade. Efter att ha hört detta blir ingenting som förr i Giovannas liv, och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det blir nattsvart familjedrama, oidipala förväxlingar, otrohetsaffärer, hemlig förälskelse och desillusioner.

Men det jag fastnar särskilt för är hur Giovanna relaterar till sin (påstådda) fulhet.

För att det är så uppfriskande och samtidigt provocerande att hon vägrar att göra något åt den.

När hon beskriver sina tjocka ögonbryn, stora bröst, långa smala ben och bruna ögon tänker jag först ”men det är väl inte fult, det låter ju som ett snyggt utseende, eller åtminstone som ett utseende som man kan jobba på”. Sedan kommer jag på mig själv, och typ skäms. För vem fan är jag att avgöra det? Ingen ska få ta ifrån Giovanna hennes känsla av fulhet, ingen jävel ska säga ”men du är ju inte ful, du skulle vara jättesöt om du bara fixade håret”. Inledningsvis gör hon dock ett halvhjärtat försök att ”förbättra” sig själv: ”Efter att ha ägnat tiden åt att betrakta mig själv i ett slags bedövat tillstånd började jag så småningom känna ett behov av att korrigera mig, som om jag var en bit material av god kvalitet som skadats genom klumpig hantering”.

Hennes försök sträcker sig dock bara till att sminka sig en gång med sin mammas makeup, vilket blir ett misslyckande, och därefter intar hon en mer pragmatisk inställning till sitt utseende. Hon är ful, och hennes kompisar är söta. Punkt. Giovanna bryter därmed mot en av de äldsta och mest normativa regler som kvinnor har att förhålla sig till: att förbättra och försköna sitt utseende. Det är den uråldriga idén alla veckotidningstips, influensers, kliniker för plastikkirurg, skönhetssalonger och gör om mig-reportage bygger på: att vi kvinnor ska maximera våra utseenden, lyfta fram det snyggaste vi har, dölja det fulaste vi föddes med, och liksom förfina våra ansikten och kroppar så mycket det går. Därför upplevs kvinnor som bryter mot detta som väldigt provocerande, framförallt av andra kvinnor. Giovanna är en sådan kvinna, som inte ser sig själv som ett offer och som bär sin fulhet med jämnmod.

Jag blir påmind om henne igen när jag kollar på Lena Dunhams Instagram. Hon verkar också ha slutat med att försöka försköna och maximera det utseende gud gav henne. Grattis Lena, vad skönt det verkar att inte hålla på med bantning och skit. Du har så mycket annat viktigt att göra med din briljanta hjärna och otroliga talang!

Jag är säker på att Lenas nya kille (som ofta figurerar på hennes Instagram) tycker att hon är vacker, och säkert även hennes föräldrar, syskon, vänner och beundrare. Men hon är de facto inte det som vi i västvärlden brukar kalla ”snygg tjej”. Och det är helt ok!

Bara att påstå att det finns fula människor kan vara provocerande har jag märkt (räknar iskallt med en del arga mejl efter att denna krönika publicerats). Det är som att det där geggiga selfcare-mantrat om att ”alla är vackra” och ”skönhet är subjektivt” liksom har gjort det omöjligt att prata om fulhet som en realitet. Och det är, tror jag, för att man blandar ihop korten. Att vara ful betyder bara just det, att man är ful. Inte att man inte samtidigt kan vara smart, rolig, framgångsrik, lycklig, gullig och sexig. Jag vet såklart att all forskning visar att snygga personer har det lättare generellt i samhället. Det är ju just därför det är så modigt av de kvinnor som likt min hjältinna Giovanna faktiskt omfamnar sin självupplevda fulhet och vägrar ta emot råd om hur de kan framhäva sin ”unika skönhet”.

Själv har jag tyvärr precis beställt en tid för vaxning. Inte så modigt.

Plus & minus

Plus: Att mina favorit­poddar är tillbaka efter sommaruppehållet.

Minus: Afghanistan. Mitt hjärta krossas. Hatar talibanerna. Hatar USA.