Själv lussar jag aldrig mer. Det är Vattenfalls fel.

Här ett minne från mina år i norra Norrland.

En luciamorgon tassade jag upp redan klockan fem för att glädja min familj med ett äkta lussefirande. Tung blötsnö piskade mot rutorna, det var strömavbrott och jag fick fiska fram min särk ur garderoben i mörker. I köket hittade jag en pannlampa för nattorientering. Med den på huvudet fixade jag raskt kaffe på trangiaköket, dukade en bricka och tog fram en påse bullar ur frysen. Förargligt nog hade jag glömt nyköpt luciakrona och ljus i bilens baklucka, så jag stack fötterna i ett par stövlar och kilade ut.

Det som hände sen har jag ägnat åratal åt att förtränga.

I gatlyktans sken upptäckte jag att det inte var luciasärken utan ett nattlinne av raffset-typ som jag fått på mej. Medan jag stod och stirrade på de svarta spetsarna kom ett gäng ungdomar halkande runt hörnet, ljudligt trallade på ”Vi gå över daggschtänkta berg”. De var insvepta i provisoriska vita klädnader – ett lakan, en fårskinnsfäll, en badhandduk med texten Piteå Sun City.

När de nu fick syn på mej i raffsetlinne och pannlampa blev de ännu gladare. Aha, en livad lax till! Tänkte de.

”Tjäna gumman”, skränade fårskinnet och viftade med en termos, ”skaru ha dej en jävel?” Jag rätade på ryggen och sa med iskall röst att om man inte kunde fira vår ljusdrottning med värdighet kunde man lika gärna hålla sej hemma. De skrattade så de grät. Fårskinnet gjorde en överhalning och fällde mej med en flygande kroppstackling så att våra termosar rullade runt i blötsnön. Jag plockade upp min och vrålade: ”Ge er iväg! Annars kallar jag på polisen!”

”Ro...ro... hit med en bulle först!” hickade Piteå Sun City. Jag tog en bulle från brickan och kastade till honom.

Den träffade honom i pannan och han stöp tvärt som en nödslaktad kalv. De andra stirrade på mej och försvann sedan halvspringande med flaxande lakan och fållar.

Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte lämna grabben i snömodden, men det började bli svinkallt i nattlinnet. Med darrande händer hällde jag upp en full kopp kaffe och tömde den i ett drag. Plötsligt fick jag syn på en polisbils blinkande blåljus och började vifta och hoppa för att få hjälp. De gled snabbt fram till mej: ”Hur var det här då?” sa de intresserat.

Jag skulle just svara när jag plötsligt fick klart för mej att kaffet som jag just bälgat i mej var ovanligt starkt. Jag måste ha fått tag i fårskinnets termos, han hade tydligen gjort kask på sådär en tesked nescafe i en helflaska Absolut. Poliserna tittade, upp­märksamt på mej nu och lät högerhänderna fladdra kring pistol­hölstren. Jag försökte tala om att jag ville anmäla en olyckshändelse, men stavelserna halkade omkring som seg knäck i mun­nen och jag kände att om nån satte en tändsticka till min utand­ningsluft skulle jag flamma upp som en julottefackla.

Poliserna vek undan från ångorna och tittade från mej till den livlösa figuren i snömodden. ”Vad har hon använt för vapen?” hörde jag en av dem viska. Den andre tog upp bullen jag kastat, den var fortfarande hårdfrusen. Han vred och vände på den. ”Palt”, sa han. ”Hon tycks ha fällt honom med en frusen palt.”

”Nu tar vi det lugnt, damen”, sa dom och stuvade in mej i baksätet.

Och sen dess har jag inte lussat. Ingen familje-tradition är värd trettio dagsböter.