Selma Brodrej: Inga glastak krossas av en kvinna med Downs i en underklädesreklam

Året är 2013 och jag står på Arlanda flygplats, Lana Del Reys ”Born to die” dånar i mina hörlurar och min mamma muttrar något tjurigt när jag pausar musiken och insisterar på att vi ska fika på Starbucks. Jag är 15 år och när jag fått min vaniljlatte och instagrammat den börjar det klia i mig igen. Jag är inte nöjd. Den rosaglittrande fronten från Victoria’s Secret-butiken drar i mig. Till min mammas stora besvikelse måste jag in, jag måste in och trängas med andra 15-åriga tjejer, röra vid de silkiga stringtrosorna och andas in den sliskiga, berusande doften av ”body mists”– utspädda parfymer med namn som ”Pure seduction” och ”Secret craving”. Med en chockartad förtjusning rör jag mig i den dunkelt belysta butiken, nyper tag i spets-bh:arna med tjocka lager av push-up och fastnar som hypnotiserad framför reklamaffischerna. Studerar modellerna, deras ansikten och ben och midjor, med en djup fascination – hur kan någon överhuvudtaget vara så vacker? 

Jag har ingen lust att beskylla Victoria’s Secret för den kroppsfixering jag drabbades av i den åldern. Herregud, hela världen var besatt av smala tjejer, hela världen hade varit besatt av smala tjejer långt innan jag klev in i butiken på Arlanda flygplats och hela världen är fortfarande besatt av smala tjejer. Jag tänker på min snart 5-åriga lillasyster och hatar att det bara är en tidsfråga innan hon kommer tvingas konfrontera det. Samtidigt inser jag, när jag går in på Victoria’s secrets instagramkonto för första gången på ett decennium, att det är något som har förändrats.