Krönika. Ida Kjellin.

2018-08-10 12:15
Puffetikett
Dagens ETC

I "Orange is the new black" är privatiseringen den största skurken

Serien ville lära oss något, att bakom varje fånge finns en individ, att alla har sin egna, unika historia hur de hamnade där.

När tv-serien "Orange is the new black" kom 2013 fokuserade den framför allt på den privilegierade, vita medelklasskvinnan Piper Chapmans erfarenheter av att sitta i fängelse under 15 månader för smuggling av drogpengar, ett brott hon utfört tio år tidigare. Klassiskt ”fish out of water”-upplägg med andra ord. 

Men seriens skapare Jenji Kohan har sagt i efterhand att ”det är svårt att gå till en kanal och sälja in en serie om latinamerikanska och svarta kvinnor, och alla typer av kvinnor. Men att säga att serien handlar om en vit tjej som hamnar i fängelse är ett smart sätt att smyga in alla de andra historierna man vill berätta.”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och serien levde upp till det: sällan har man sett sådan mångfald i den banbrytande rollbesättningen. "Orange is the new black" var noga med att inte bara handla om chocken över kackerlackor, äcklig mat och hårda sängar, utan något mer, om hur kvinnorna ständigt och godtyckligt förnedrades och kontrollerades av ett omänskligt förvaringssystem.

Den ville lära oss något, att bakom varje fånge finns en individ, att alla har sin egna, unika historia hur de hamnade där. Genom tillbakablickar lärde vi känna fångarna bättre. Deras historier är rörande, sorgliga och visar inte så sällan på samhällets tillkortakommanden: fattigdom, rasism, fördomar eller mer konkret USA:s misslyckade projekt ”war on drugs”.

Knappast ondska sedan födseln eller lathet, vad än seriemördarfilmer eller vissa politiska partier vill att vi ska tro. De absoluta storskurkarna är i stället ett orättvist, girigt (och inte minst rasistiskt) samhällssystem. Serien, som nyss släppt sin sjätte säsong, har stadigt gått mot att främst kritisera ett speciellt nutida fenomen: privatiseringen av fängelser.

Privata fängelsers hela idé är att gå med vinst. Det handlar alltså om företag som tjänar mer pengar på att dels fler och fler hamnar i fängelse och att de stannar där, dels att fångarna kostar så lite som möjligt. För att ett fängelse ska vara lönsamt krävs det enligt uppskattningar en beläggning på minst 90 procent. Ofta är fängelserna groteskt överfulla. Människorättsorganisationer kommer med larmrapporter på larmrapporter om behandlingen av fångar där.

Många studier har visat att våld förekommer oftare, förutom att det finns ännu färre, och sämre, möjligheter för rehabilitering och utbildning. Sjukvård och tandvård är ofta undermålig. Det är för få och för outbildade vakter som jobbar vilket ibland lett till att fängelserna blir dömda till böter. Men de betalar utan att göra något åt situationen, de tjänar nämligen mer pengar på att betala böter än att utföra åtgärderna.

2011 dömdes en domare för ett “cash for kids jail scheme” – han hade tagit emot mutor från privata aktörer, för att i gengäld utdela längre fängelsestraff.

När Donald Trump valdes till president steg aktierna för fängelsebolagen kraftigt. Obama-administrationen hade satt ett stopp för privata fängelser på federal nivå, en åtgärd som nya Trumpgänget genast tog bort.

GEO Group och CoreCivic, (de största aktörerna, börsnoterade företag som gör mer än en miljard i vinst) har båda donerat enorma summor pengar till Trumps valkampanj.

Det var tredje säsongen av "Orange is the new black" som avslutades med att fängelset privatiserades. En mängd nya fångar klämdes in, vilket ledde till oro och våld – i slutet av säsong fyra dödar en oerfaren vakt en ung svart kvinna, som av misstag hamnat mitt i ett bråk. Vakten går fri. I vanmakt och raseri, där vissa drivs av rättvisepatos, andra av hämndlystnad mot vakterna, och en hel del av ren uttråkning, startar fångarna ett upplopp där de under tre dagar tar över fängelset. Allt medan MCC, det fiktiva företaget som driver fängelset, kämpar – inte för att alla ska klara sig välbehållna – utan mot den PR-katastrof som detta skulle innebära om det blev allmänt känt.

Den senaste säsongen fortsätter handla om hur företaget vägrar ta ansvar, mutar och myglar sig till tystnad och orättvisa domar, och till slut rebrandar sig med nytt namn och ny logga. I en av säsongens slutscener, berättar företaget på ett cocktailparty under applåder från de champagnepimplande gästerna vad de ska tjäna stora pengar på härnäst: förvaring av immigranter.

Efter senaste tidens dystopiska skildringar av ett USA som sätter barn i burar vid landets gränser kunde manuset inte vara mer vältajmat.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Mysputtriga komedin The Good Place - moralfilosofilektion light!

Minus: Mr Mercedes, Sharp Objects och Castle Rock – se där tre alldeles för segdragna spänningsserier som skulle vunnit enormt på kortas ner till tajtare berättade miniserier eller filmer.

Ida Kjellin
Ida Kjellin 

Tv-krönikör i Dagens ETC. Carpar fler tv-serier än diem, enligt egen utsago.

Till vardags manusförfattare som framför allt skriver för barn och ungdom. Twittrar som @idakjellin.