Krönika. Hanna Alvage.

2016-08-15 19:00

Hur många manspersoner känner jag inte som missförstått hela grejen?

Varför krävs det att en mansperson får en dotter för att han ska kunna identifiera sig med någon som inte är pojke eller man? undrar Hanna Alvage.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nyligen fick jag berättat för mig om ett pojkbarn som bett att få läsa boken om ”Tommy och de två flickorna”.

Tommy alltså, ni vet Tommy: en helt vanlig och reko svennedude med strumpor i sandalerna som hittar på rätt balla och lite förbjudna saker tillsammans med sina två följeslagare: systern Annika – ungefär lika trist och tråkig som han själv – och så the girl next door – hon som lyfter hästar och vuxna män, seglar luftballong, bygger flygplan eller pendlar över de sju haven. Vad var det hon hette nu då? Alltså sorry, men det är stört omöjligt att hålla koll på Tommys alla brudar!

Skämt åsido, nu ska vi inte klandra ett litet barn för den här saken. Tänk så många historier om män och icke namngivna ickemanspersoner som världshistorien är full av. Må hända var det bara detta han hunnit snappa upp, på bekostnad av vem det egentligen var han borde credda för att ”Berättelsen om Tommy” och hans liv, inte är lika innehållslös som Jonnys, Sonnys eller Connys (eller någon annan av Tommys många enäggstvillingbröder, identiska så när som på det faktum att de inte lyckats råka bo granne med hon som bor i Villa Villerkulla).

När det här pojkbarnet blir lite äldre kommer han att läsa böckerna om Bert och hans badbrudar och beundrarinnor, och kanske drabbas av vilken sjyst och ickesexistisk gosse som skildras. Det är i alla fall det manliga författarparets målsättning, när de nu gått ut och deklarerat att de skriver om böckerna. Intentionen är att göra Bert mer ”tidsenlig”. Eller är det kanske dess författare som söker stöpa om sig själva i en modernare form? För det har de ju rätt i att det att skriva sexistiska och fobiska ungdomsböcker inte precis ligger i tiden. Vad som däremot gör det är att vara feminist, och hur många manspersoner känner jag inte som i likhet med Sören Olsson och Anders Jacobsson missförstått hela grejen? Detta nyväckta intresse för att rädda kvinnan från ... Ja vaddå? Jo, dem själva.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


I Sören Olssons och Anders Jacobssons fall är det jättemånga egna döttrar som plötsligt fått dem att se världen från den andra sidan, från den namnlösa, den det tafsas på. Säg mig, varför krävs det att en mansperson får en dotter för att han ska kunna identifiera sig med någon som inte är pojke eller man?

Pojkbarnet är ännu alldeles för liten för att ha någon dotter, därför kan han omöjligt veta att barn som inte är pojkar också de, ursprungligen existerar på samma premisser som alla andra: de vill bli erkända och bekräftade för sina egenskaper och prestationer, inte borträknade eller betraktade för sina kroppar. Däremot har han hunnit förvärva en rad andra erfarenheter: Huvudpersonen är oftast en man. Ibland heter han Tommy, flankerad av två tjejer och liksom ”med där det händer”, ibland heter han Bert och ofredar desamma, ibland heter han Anders eller Sören och skriver ungdomsböcker om unga killar som ofredar tjejer för att senare revidera dem och då göra en stor sak av att det är oerhört viktigt för dem att inte tigande sitta och acceptera ett samhälle där sådana böcker skrivs.

Hur vore det om ickemän fick spela huvudrollen lite oftare? Ja, alltså inte uppmanas att prestera mer (det är exempelvis svårt att kräva mer av en 10-åring som lever ensam och bär omkring på sin egen häst). Inte heller är det nog när hon/hen uppmärksammas som föremålet för olika former av sporadisk räddningsaktion. Hur vore det att bara låta henne/hen existera i egen rätt? Att redan från början behandla henne/hen med den respekt som man själv önskar mötas av?

Inte befria henne/hen, utan från början aldrig placera henne/hen i rollen som det bihang som man endera tafsar eller i sin storhet låter bli att tafsa på? Först när en kvinna eller ickeman börjar uppfattas som människa (och inte dotter, husdjur, eller något annat en råkar känna med) blir den verkliga identifikationen möjlig. Det är då som små pojkbarn kommer att börja se människor för vad de är, och ta lärdom av det. De kommer att upptäcka att det finns vissa som bär omkring på sina hästar och andra som bär omkring på sina egon. Och då kommer de att vilja bli som de förra och samtidigt vara med och bygga en feminism befriad från det senare.

Plus

Boken Fallna kvinnor av Eva F Dahlgren, alla borde läsa henne.

Minus

Sommaren, vart tog du vägen?

Hanna Alvage
Hanna Alvage 

jurist, poet och undersköterska boende i Uppsala.