Frida Röhl: Hon är helt och hållet människa bara när hon leker

Jag är den yngre systern och hon är den äldre systern och våra föräldrar är döda” säger jag och tittar in i kameran. Det är jag och min bästis som spelar teater och min morbror som filmar. Vi har tänkt ut allt väldigt noggrant. Pjäsen handlar om två systrar och den ena knarkar och den andra försöker få henne att sluta. En pjäs i sann 70-tals anda. Vi är väl i 10 års åldern och våra lekar tar aldrig slut. Vi kan mötas på morgonen och när kvällen kommer har vi varit så många olika personer och upplevt så många olika situationer att det inte går att räkna. Det är en värld som är nästan lika verklig som den verkliga. Lite som att drömma. Vi lekte med allt, våra allra mörkaste sidor och våra ljusaste.

Min dotter försöker leka med mig ibland. Jag landar på en havsbotten och plötsligt faller jag igenom den och hamnar i en annan värld. Hon brukar berätta vad jag ska säga och hur jag ska vara. Hon vill oftast att jag ska vara en ganska tråkig och vanlig person som inte förstår hur jag hamnat där. I övrigt är mitt vuxna lekande inte sällan farhågor som blir till läskiga fantasier om hemskheter som skulle kunna inträffa eller drömmar om oslagbara framgångar. Närmast barndomens lek kommer jag när det flödar i en kreativ process på teatern. Att vara i den där känslan av suggestion, där ingen värld är omöjlig att framkalla är smått magisk. När vi var barn behövdes ingen scenografi eller rekvisita. Världarna bar vi inom oss och de blev verkliga när vi beskrev de för varann.