Krönika. Clara Lee Lundberg.

2020-11-17 19:45
Puffetikett
Dagens ETC

Gör om internationalen – sjung om vår tids trälar

”Foodorabud i hela Sverige, rutstäderskor och diskare. Byggjobbare och Uber-chaffissar, nu ska uppbrottens timme slå … ”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hembiträden. Barnflickor. Portvakter. Motorcykelbud.

När jag som 21-åring flyttade till Buenos Aires var de något av det första jag la märke till i stadsbilden. Kvinnorna från Paraguay och Bolivia som stod på trötta ben i sina förkläden och skurade balkonger i de bättre kvarteren, släpade fram renrasiga hundar längs trottoaren med svetten klibbandes under den tighta uniformen, eller iklädda jeans och t-shirt tålmodigt gungade ljushyade, bortskämda barn i överklasskvarterens parker. De lite äldre männen från samma länder vaktade de rikas portuppgångar och de lite yngre körde fram och tillbaka på mopeder genom staden med tunga lådor fyllda med medicin, mat, dryck, glass eller något annat som medel- och överklassen inte orkade ta sig ut och köpa själva.

Jag minns att jag då tänkte på hur tydligt man kan se på en persons kroppsspråk att den tjänar en annan. Den flackande blicken, det osäkra leendet, det lätt böjda huvudet. Det är en kropp som inte tar plats och vars blotta existens handlar om att finnas till för den som betalar för ens överlevnad.

Speciellt motorcykelbuden fångade mitt intresse. Kanske för att de var unga killar och jag var ung tjej. Kanske för att jag vid ett fåtal tillfällen själv gjorde det där förkastliga och beställde hem kinamat eller glass en varm januari­kväll, och då fick möjlighet att prata med dem. Eller var det kanske efter att jag läst den underbara novellen ”Las noches de Flores” av den argentinska författaren Cesar Aira, där han bland annat beskriver hur motorcykelbud från olika delar av stan efter de gått av sina arbetspass genomförde så kallade ”guerra de motos” – illegala hastighetstävlingar på stadens gator mellan rivaliserande gäng. Glassutdelarna mot pizzabudet. Kinamatskillarna mot empanadasnubbarna.

Jag minns att det då, år 2001, kändes så väsensskilt från gatorna i Stockholm, där avsaknaden av matbud på motorcyklar var total. Så känns det inte nu, år 2020. För nu finns de även här, överallt och dygnet runt. De är en del av sam­tidens immigrerade tjänstefolk. Anonyma bakom sina hjälmar susar de förbi i novembermörkret på sina kinesiska moppar för att se till att paret på Kungsholmen får sin sushi till Netflix-kvällen.

Jag ser ofta hur de står i klungor och huttrar utanför snabbmatskedjor som Mc Donalds, Max och Pizza Hut, håller ett öga på mobilen och pratar med varandra på urdu, punjabi, pashto, dari, bengali och engelska. Vi vet inte vad de heter, vi vet inte var de bor. Vi vet bara att de precis som byggjobbarna, barnflickorna, städerskorna och diskarna har kommit hit för att tjäna lata, självupptagna, välbärgade människor.

Häromdagen läste jag att det fruktansvärda sponsorsystemet Kafala, som finns i flera länder och som utsätter migrantarbetare för exploatering, tvångsarbete och även människohandel, ska avskaffas i Saudiarabien. Det innebär ett steg bort från ett modernt slaveri och parallell-samhällen som befolkas av oförsäkrade, utnyttjade tjänstefolk. Välkommet såklart, men självklart inte tillräckligt.

I Sverige däremot verkar det som att vi sakta men säkert är på väg tillbaka till det samhälle där drängar, pigor, hushållerskor och hembiträden såg till att de högre klasserna kunde fortsätta leva sina priviligierade liv utan att behöva befatta sig med hushållarbete eller sina barns basala behov.

Det kanske därför är dags att vi till nästa 1 maj moderniserar Internationalen och istället vänder oss direkt till vår tids trälar:

”Foodorabud i hela Sverige, rutstäderskor och diskare. Byggjobbare och Uber-chaffissar, nu ska uppbrottens timme slå ... ”

Plus & minus

Plus: Att det är mindre än en månad kvar tills jag och brorsan ska se Sveriges mest begåvade artist Mariam the Believer framföra sitt verk ”The Wishing Well” på Varas konserthus. Längtar.

Minus: Att det lilla feelgoodställe i stan som förra vintern erbjöd ljusterapi i 25-gradig värme (med havsbrus i bakgrunden) konkade under coronavåren och nu istället invaderats av hippies som gör extatisk dans där. Så osoft.