Christopher Holmbäck: Full av makt

När jag var runt 13 blev jag uttagen till klubbens elitsatsning. Det var början till slutet på tenniskarriären. Jag klarade inte av de ökade förväntningarna. Det spelade ingen roll vem jag mötte, på något sätt såg min gummiarm till att jag förlorade varenda match.

Ett par decennier senare började jag spelade pingis med två vänner, bara för att det är kul. De var egentligen bättre, men jag – fråga mig inte hur det gick till – hade blivit som förbytt. När matchen väl började hittade jag alltid ett sätt att vinna. Min intuition sa saker som att nu, när han vunnit flera poäng i rad, så ska jag ta en lite längre paus innan jag servar, så att han tappar sitt flyt.

Jag hade fått nycklarna till det dolda psykologiska spelet. Det var berusande – och skräckinjagande. Vem skulle jag bli, om jag gjorde allt för att maxa den här känslan, funderade jag, innan jag slog bort tanken så att jag kunde vinna matchen.

Som tur är har jag sällan tid för pingis … Hur makt korrumperar i mer allvarliga korridorer berättar Karin Pettersson mer om i veckans tidning.