Krönika. Rûnbîr Serkepkanî.

2018-03-26 18:00

Freden kommer att segra i Afrin

Seger är att fira livet med rödbetsplantor i handen.

Aliko älskar mat. Förut träffade jag honom alltid med grönsaker, kryddor eller annat ätbart i handen. Han var antingen på väg att äta, kom hem från kullarna runt omkring Mytilini där han hade plockat vilda växter, eller var på väg att laga mat.

Vi snackade alltid om mat. Hur man tillagar fisk på bästa sätt. Han var en stor förespråkare av att marinera fisken över natten med sumakkrydda och salt innan han grillade den och hällde färsk olivolja över den från Afrin.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Den som har ätit oliver från Afrin, kommer att förbli olivkräsen för resten av livet”, sa han till mig. När han fick sitt andra avslag på sin asylansökan, vägrade han att lyssna på våra råd att inte synas, att inte gå ut på bergen för att inte bli gripen av polisen.

Det tog ett tag innan han förstod att det var allvar. Flera av hans nära vänner greps och deporterades. Först slutade han gå runt med grönsaker i handen. Sedan slutade han gå till olivskogen runt flyktingkoncentrationlägret Moria för att plocka vilda växter.

Han fortsatte fiska. “Jag säljer fisken till kongoleserna och för pengarna köper jag cigaretter” sa han till mig. När Erdogans neo-osmanska armé och deras paramilitärer attackerade hans kära hem och de livgivande olivträden slutade han med fisket också. Han blev besatt av nyheterna. Varje gång jag träffade honom gav han mig nyheter om att den och den byn hade fallit i fiendens händer.

När en grupp aktivister arrangerade en liten manifestation i solidaritet med Afrin, trotsade han alla förbud och restriktioner. Han kom till centrala Mytilini och ställde sig i främsta ledet, tjugo meter från närmaste polis. Han berättade för en journalist om hur djupt sårad han var över världens svek mot hans hemtrakter.

”Varför tar du emot Erdogan, påven?” frågade han världen. ”Vi har kyrkor i Afrin. Vi är kristna och muslimer, vi är ezidier och judar”, sa han. “Varför skakar du den hand som ger tillåtelse till att bomber faller över oss alla? I går dödades min systers man av Erdogans armé, samtidigt som samma president steg in i ditt hem, Vatikanen. Vad kommer du att svara din Gud, påven?” sade Aliko.

Nu har alla hans söner, alla hans döttrar, systrar och bröder och deras familjer flytt från Afrin. De är en liten del av de 150 000 flyktingar som fördrevs från sina hem när Erdogan och hans paramilitärer bombade sönder byar, sjukhus, moskéer och kyrkor, när de bombade gator och gränder och brände olivträd.

Aliko säger att 25 000 människor hade flytt från Afrin före kriget. Erdogan säger att 350 000 människor hade flytt från Afrin före kriget och som nu efter “befrielsen” ska återvända.

Aliko säger att allt är avfolkat nu och att främlingar kommer att bosätta sig i de städer och byar där hans släktingar och vänner bodde fram tills för några dagar sedan. Han visar mig bilder på soldater och paramilitärer som lastar plundringsgods från hans kära stad på traktorer, motorcyklar och andra transportmedel.

Aliko är en gammal migrant utan förflutet och framtid. EU och Grekland har tagit ifrån honom friheten att plocka vilda växter, att kasta sitt spö i Egeiska havet och fiska för att dels kunna laga sumakmarinerad fisk och dels för att kunna köpa cigaretter för pengarna. Och Turkiet har tagit över hans hemland, hans förflutna och hans fasta punkt i universum.

Ingen kommer att fira Newroz i Afrin. Den stolta statyn av smeden Kawa som symboliserar kampen mot förtryck och välkomsten av frihetens vår och nya år, raserades av ockupanterna. Det finns ett foto på en man hållandes Fria syriska arméns flagga på platsen där statyn förut stod. Mannen ser segerrik ut.

Den där mannen som står där är inte så segerrik. Freden kommer att segra. De som tar livet på största allvar och planterar olivträd för kommande generationer segrar. Erdogan, Fria syriska armén, den grekiska regeringen och EU kommer att förgås men olivträden och deras planterare kommer att leva.

Seger är att fira livet med rödbetsplantor i handen, det är att plocka vilda växter utanför ett koncentrationsläger även om man riskerar att deporteras om en vecka.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: I dag kommer vi tända en eld och läsa upp poesi och sjunga för att välkomna det nya året.

Sämst just nu: Krigsivrare och fredskrossare far fram över mina hemtrakter och gör början på våren och det nya året fullt av lidande och blodsutgjutelse.

Rûnbîr Serkepkanî
Rûnbîr Serkepkanî 

Poet och aktivist.